Söndagen den 7 oktober 1973 firade man första gången gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning här i Wien.
Då var det en präst som flög hit från Svenska kyrkan i Schweiz som höll i det hela. Sedan den dagen har det regelbundet firats gudstjänster på Svenska här i Wien. I början inte så ofta, ungefär två gånger per termin. Men när man 1982 fick en ”egen” präst blev det desto tätare mellan gudstjänsterna.
Idag, nästan på dagen 40 år efter den där första gudstjänten skall vi fira vårt jubileum. Kören har övat, kock är vidtalad att göra festliga snittar, inbjudningar har skickats ut, hela halva församlingen är engagerad på olika sätt.
Samtidigt som jag vill titta framåt, mot det som skall komma, alla planer och idéer som finns, ser jag att jag också måste stanna upp och titta bakåt.
Om jag inte kan min historia, så vet jag inte vad jag har för grund att stå på. Och då är det svårt att veta vart jag skall titta.
Församlingens historia är en historia som handlar mycket om längtan och gemenskap. Längtan efter att få fira gudstjänst på Svenska, längtan efter att få träffas, längtan efter gemenskap.
Samma längtan, samma gemenskap finns också idag. Några av dem som var med den där söndagen för 40 år sedan, finns fortfarande med i gemenskapen. Nya kommer till. Vänskapsband knyts. Några stannar länge, andra kortare tid. Men för alla hoppas jag och tror att Svenska kyrkan i Wien får betyda något.
Om så bara, en plats där man får vara sig själv för en stund.