Under mitt yrkesverksamma liv har det nu hänt några gånger att jag blivit intervjuad för en tidning. Oftast lokalpressen som velat ha en bild eller två samt ett uttalande om det här med en speciell gudstjänst, eller vigsel eller annan kyrklig angelägenhet.
Det känns, tycker jag lika konstigt varje gång och efteråt går man igenom och försöker minnas, vad sa jag egentligen??? Och så den lätt nervösa väntan innan man dagen efter får läsa resultatet. Jo, bortsett från det där med att se sig själv på bild så måste jag oftast erkänna att Det var nog så där jag sa, journalisten kan sitt jobb och har citerat mig rätt.
För någon dag sedan var jag i Klagenfurt där honorärkonsuln bjöd in till traditionellt nyårsfirande. Journalister från diverse media var på plats och med jämna mellanrum beordrades vi att ställa upp oss och titta in i en kamera. Undgick dock i princip att bli intervjuad. Bara en kvinna från ORF som ställde en fråga om julgranar.
Döm därför om min förvåning när jag dagen efter får läsa den här artikeln!
Jo, jag är med på bilden. Är min vänsterhand som syns längst till höger!
I texten är jag sedan citerad,(!) där jag uttalar mig om att vi hejjar på Norge i tävlingar där inte sverige är med, och att jag fick hemlandskänslor av buffén.
Sitter nu och funderar på hur jag lyckades med denna bedrift, att uttala mig på tyska, ett språk jag inte kan, i en tidning jag inte blivit intervjuad av om ett ämne jag inte är intresserad av.
😉
😉