Jag bodde i Lund. Några av mina vänner kom ut som homosexuella. Några andra av mina vänner tog då avstånd från dessa. Ifrågasatte. Förlöjligade och gjorde narr av.
Fram tills dess hade jag inte funderat så mycket över det här med Homo- eller Hetero-
Hade ärligt talat egentligen ingen åsikt, vare sig för eller emot. Men då, när jag insåg att jag inte kunde bjuda alla mina vänner till samma fest, därför att en del hade åsikter om hur några levde. Då började jag tänka!
Jag vände och vred på argument, för och emot. Stötte och blötte mina teologiska resonemang, pro och contra.
Kände och vände på mina känslor inför hela fenomenet. Vet ni vad jag kom fram till?
Jag kunde inte hitta ett enda hållbart argument, vare sig logiskt, teologiskt eller känslomässigt som säger mig att Homosexualitet skulle vara fel eller en synd. Tvärtom!
Vem är jag att döma över två vuxna människors kärlek till varandra? På vilket sätt skulle kärlek kunna vara fel, bara för att den är mellan två personer av samma kön?
En vigsel är alltid en glädjens högtid. För mig är det ingen skillnad om det är två människor av samma kön, eller två olika som står där framför mig. Att få vara den som förrättar vigseln är alltid en ära. Att få vara en del i det som kommer vara ett minne för livet för paret ifråga.
När ungdomar kommer till mig och funderar över sin sexuella läggning konstaterar jag att Gud skapade mig till att vara heterosexuell. Och ibland skapar Gud någon till att vara lesbisk, eller homo. Big deal.
Det viktiga är inte vilket kön det är på den du blir kär i.
Det viktiga är att alltid vara varsam med kärleken. Att älska någon annan är det finaste man kan ge en annan människa. Då är könet irrelevant.
För mig är det numera naturligt att resonera så här. Majoriteten av dem jag känner inom kyrkans värld resonera på liknande sätt. Att acceptera Alla, oavsett sexuell läggning, är så självklart att det inte ens behöver sägas.
Därför blir jag så ledsen och frustrerad när jag läser artiklar som denna.
Jag blir ledsen över hur de blivit behandlade.
Jag blir frustrerad, för jag känner inte igen mig i bilden av Svenska kyrkan som målas upp.
Och jag inser, att även om det är så självklart, måste det uppenbarligen fortfarande sägas, åter och åter igen.
Hetro, Homo, Bi, Trans, Queer, det spelar ingen roll! Vi är alla skapade till Guds avbild. Vi är alla lika mycket värda. Vi är alla Guds barn!