Det här med att hälsa på varandra, det är en konst.
Att man hälsar, ja, det är självklart. Frågan är bara, hur….
Första frågan vi måste ställa oss är: Ta i hand? Om så, även skaka hand eller bara hålla? Eller är vi i en miljö där det är kram som gäller? Eller så kallat kontinentala kindpussar? I så fall, hur många och vilken sida börjar man med? Viktigt att veta för att undvika pinsamma näskrockar. Ja näsor ja, i vissa kulturer inbegriper ju hälsningskulturen näsgnuggning. I andra undviker vi kroppskontakt och bugar stilla, och funderar när vi står där med nedböjda huvuden, hur länge och hur djupt?
Här i Österrike råkar man som kvinna med jämna mellanrum ut för situationen att jag Svenskt jämställt sträcker fram min högra hand för att i ett fast grepp skaka hand med personen jag hälsar på, bara för att finna handen i fråga, min alltså, fattas milt och mannen jag hälsar på markerar en kyss på densamma. Något, jag måste erkänna, inte är riktigt van vid hemma i Sverige.
Andra frågan som behöver redas ut i hälsningsdjungeln är, i alla fall här i Österrike, tilltalet.
Står jag framför Hr Doctor Professor eller är det Magister eller är vi ”du” med varandra?
Undertecknad som har dokumenterat erkänt svårt att komma ihåg namn ser det som en hart när omöjlig uppgift att även så lägga eventuella titlar på minnet. Har därför utvecklat en intensiv förmåga att formulera mig så att jag aldrig behöver använda direkt tilltal.
Det som för oss är naturligt och självklart är för någon annan främmande och konstigt. Här en engelsmans funderingar över svenskars vana att kramas. 😉
Själv måste jag erkänna att jag fortfarande inte vant mig vid sättet att säga ”hej då” eller tja, mer ”Tjena” dvs inte det formella ”auf Wiedersehen” utan det mer informella ”Tschüs” som uttalas ”Kyss”
Studsar fortfarande när elektrikern som varit och kollat elmätaren eller postkillen glatt ropar Tschüs Tschüs när vi skiljs åt. 😉