Jag vet inte vilken amerikansk skådespelerska som sa det, men citatet sägs lyda: ”Här gick jag och väntade på min riddare i skinande rustning på sin vita springare som skulle rädda mig från draken – Och så kom han cyklande på en trehjuling.”
Våra förväntningar på vad som skall komma stämmer sällan överens med verkligheten och hur det blir.
Här hade det ockuperade judiska folket i Jerusalem gått och väntat på sin befriare, på Messias. Konungen som skulle komma och en gång för alla kasta av det Romerska oket. Frihet för det fångna, upprättelse för de förtryckta. Skaffa änkan rätt osv. Ryktet har gått och det viskas, nej ropas, att mannen Mannen är Jesus. Att det är Han som de har väntat på. Och så kommer han då äntligen, deras befriare, Messias, den smorde! …på en Åsna…..
Ingen vit springare och skinande rustning där inte.
Folket gör vad de kan, de är ju så uppfyllda, så längtansfyllda. De skär palmblad från träden, de brer ut mantlarna och ropar: Hosianna!! Hade dagens tidningar varit där hade man pratat om ”Folkfest” och att ”alla var där” Stämningen är på topp, trots åsnan och avsaknaden av skinande rustning och glittrande guld.
Vi som läst boken och sett filmen vet hur det går.
Samma folkmassa som nu står och ropar Hosianna kommer om några dagar vråla ut sitt Korsfäst. Lärjungarna som just nu går bakom och solar sig i glansen, kommer förskrämda fly och förneka allt samröre.
De väntade på en Konung på en vit springare.
De fick en Gudason på en enkel Åsna.
Vi alla har våra förväntningar på livet och på Gud. Vi förväntar oss liksom att Han skall finnas där för oss, som någon slags lyckobankomat, och besvara våra böner och tillfredsställa våra önskningar när vi ber om det. Jo jo, vi vet att man inte kan be om Mercedes Benz och att Gud inte är en liten marionett som gör som vi vill.
Ändå beter vi oss som att han vore det….
Vi blir besvikna när inte våra böner blir besvarade. Sårade, ja nästan arga när något går oss emot, trots att vi bönat och bett till Gud att det skulle gå som Vi ville.
Vi kan ibland inte förstå varför Gud gör så här mot oss, vi, som ju är så snälla, och ber så mycket och gör allting rätt.
Och så blänger vi på Gud, som inte gör som vi vill. Som inte lever upp till våra förväntningar.
Det är så enkelt att ropa Halleluja, när Kungen rider in, även när han gör det på en åsna. Det är så svårt att ens viska det, när långfredagens mörker drabbar våra liv Gud lever helt enkelt inte upp till våra förväntningar, och vi blir arga. Men Han gör inte som vi vill, för han vet bättre.
Vi som läst boken och sett filmen vet ju hur det slutar. Vet att Långfredagens panikartade mörker kommer att bytas ut mot påskdagens strålande ljus. Att det aldrig var meningen att Jesus skulle komma på en vit stridshingst och kasta ut Romarna, utan att han skulle möta oss, vanliga, i ögonhöjd, och slutligen besegra, inte romarna, utan Döden själv, för att kunna ge oss livet.
Nu, i efterhand, förstår vi.
Det handlar om förtröstan, om tillit. På samma sätt som lärjungarna visade när de gick i väg och hämtade åsnan. Tror nog de funderade lite. Vad skulle Jesus ha den till?? Men litade på och gjorde som han bad.
Att tro, handlar om att lita på.
Att tro handlar om att våga jubla på palmsöndagen, att orka gråta på långfredagen, och våga tro att påskdagen kommer.
Att tro handlar om att sluta spana efter riddaren i vit rustning, efter en Gud som tillfredsställer våra behov, och se att han kommer till dig, i all enkelhet, ridande på en åsna.