Sitter på ett av Wien större café.
Från de bakre regionerna hörs plötsligt ett antal glas, koppar och fat som rasa i golvet. Ett ansenligt antal av ljudet att döma. Total tystnad följt av en mycket stillsam l å n g s a m applåd från en av servitörerna på väg in i köket.
Tycker synd om den som rev ner. Minns mina sommarjobbsdagar som servitris och hur jobbigt det var när glas och koppar inte ville samarbeta.
Pratar med en arbetssökande. En både klok, driftig och kompetent person. Har hittat en annons på nätet som jag tror skulle passa perfekt. Men rädslan för att inte klara jobbet perfekt stoppar, och ansökan skickas inte ens in.
Så ofta vi stoppar oss själva, för vi tror att vi inte skall klara av det. Vi vågar inte, för tänk om…
och så blir vår rädsla en förväntan, en självuppfyllande profetia. och nästa gång står vi där och säger till oss själva: Det går inte, för det gick ju inte förra gången. Och så vågar vi inte ens försöka.
Påsk innebär i kyrkan en ny start. Vi har gått från död till liv.
Man brukar tala om att vi dör med Kristus för att sedan få uppstå med Kristus.
Påsken kan bli ett sätt att börja om på nytt. Att försöka se möjligheter istället för problem. Att se lärdomar istället för misslyckanden.
Att gå från förlamande rädsla för något som kanske kan ske, till förtröstan och hopp på vad som faktiskt kan hända.