Nästan alla vet att präster har tystnadsplikt. Väldigt få vet hur den egentligen fungerar.
”Ja men du har ju tystnadsplikt” säger folk ofta och sedan berättar de något de kanske egentligen inte känner sig så där jättebekväma med att berätta, eller, vilket tyvärr är vanligare, något smaskigt skvaller de fått höra.
Som ni säkert gissat redan, så funkar det inte riktigt så.
Den absoluta tystnadsplikten gäller bara bikt eller enskilt själavårdande samtal.
Dvs det där som sägs när vi sitter ett gäng runt kaffebordet, det där som sägs när vi möts i korridoren, eller i matsalen faller inte under den absoluta tystnadsplikten. Skvallret om gemensamma arbetskamrater och vänner faller måhända under den moraliska plikten att inte föras vidare, men inte under den absoluta.
Enskild själavård handlar ofta om att i samtal bearbeta det någon bär på. Prästen eller diakonen lyssnar och i samtalen får man möjlighet att hitta sig själv, lösa sitt problem eller får stöd om problemet inte kan lösas.
(Är btw detta som gör att det som präst är så oerhört viktigt att veta var gränserna går. När kan jag hjälpa, och när skall jag slussa vidare till professionell hjälp?!)
Tystnadsplikt är i kyrkans värld något mycket allvarligt och inget som någon präst tar lätt på. Faktum är att den Absoluta tystnadsplikten till och med är reglerad i lag. Jag får inte berätta om något som jag fått höra under bikt eller enskilt själavårdande samtal. Jag får inte ens berätta att ett samtal har ägt rum!
Saxat från Svenska kyrkans hemsida:
Vad innebär absolut tystnadsplikt?
I Sverige är det endast präster har absolut tystnadsplikt. Den regleras av Rättegångsbalken 36 kap. 5 § och gäller två typer av situationer: vid bikt och vid enskild själavård.Den absoluta tystnadsplikten innebär att en präst:
- inte för någon, någonsin får avslöja något som framkommit vid bikt eller enskild själavård
- inte får nämna att samtalet har ägt rum
- inte får använda uppgifter som framkommit vid samtalet i något annat sammanhang
- inte kan lösas från tystnadsplikten av någon eller något
- inte kan anmäla till någon myndighet vad som framkommit vid sådant samtal
- inte får inkallas som vittne vid domstol om sådant som framkommit vid bikt och enskild själavård
- inte får röja uppgifter i skriftliga handlingar som framkommit vid bikt eller enskild själavård
- blir fråntagen sitt prästämbete om hen bryter mot lagen om absolut tystnadsplikt
Innehållet i bikt och enskild själavård är också undantaget från meddelarfriheten. Det kan inte göras någon prövning av om uppgifter som framkommit under bikt eller själavård kan leda till skada eller men för den enskilde.
Uppgifter som framkommit vid bikt eller enskild själavård får inte lämnas ut till granskning av tillsynsorgan. Prästens tystnadsplikt varar livet ut.
Exempel: Hubertus kommer till mig och biktar sig. Eftersom vi kommit överens om att det är en bikt så faller samtalet vi för under den absoluta tystnadsplikten. (Typen av samtal är alltså något vi kommer överens om gemensamt. Vi kan inte ha ett samtal och sedan någon dag senare säger en av oss: ”Det där var en bikt” Och Ja, ansvaret för att klargöra samtalets art ligger på prästen.)
Hubertus Fru kommer dagen efter och frågar mig om Hubertus har pratat med mig. Den frågan kan jag inte svara på. Jag kan absolut inte ens antyda vad vi eventuellt skulle ha pratat om, i det samtal som jag inte kan berätta att vi haft.
Däremot kan Hubertus berätta för vem han vill om vårt samtal och i detalj redogöra för vad som sagts och inte sagts.
Varför är det då så här?
Därför att Hubertus pratar inte med mig, han pratar med Gud. Jag är bara Guds redskap, hans lyssnade öra.
Det måste finnas ett helgat rum, dit du kan komma och prata om allt, oavsett vad det gäller, oavsett vad det är, och någon lyssnar, och det förs inte vidare. Det stannar där, i det rummet!
Ja men om nu Hubertus kommer och berättar något verkligt hemsk! Något straffbart? Som han har gjort eller tänker att göra? Får inte prästen säga något då?
Kort svar: Nej.
Långt svar: Nej, inte ens då.
Men glöm inte, vi sitter i samtal med Hubertus. Är ju ganska självklart att man i ett sådant läge för samtal med Hubertus om att kanske anmäla sig själv alternativt låta bli att göra det där planerade brottet. Även om ett själavårdande samtal, en bikt, sker i ett slutet rum, sker det inte i ett vakuum.
Notera: Detta gäller alltså Präster. De är de enda som har absolut tystnadsplikt. Diakoner till exempel har även de tystnadsplikt, men den är inte absolut. Det vill säga, om diakonen i ett själavårdande samtal får reda på något som är anmälningspliktigt, till exempel att någon planerar ett mord, så kan, och ska, diakonen anmäla detta.
Saxat från samma sida:
Hur skiljer sig diakonens tystnadsplikt från prästens?
Diakons tystnadsplikt är till skillnad från prästens inte absolut. Det innebär att diakonen får lämna ut uppgifter om vad samtalet rört sig om, när den som begärt själavård medger detta.Diakonen har också vittnesplikt och måste lämna ut uppgifter om hen kallas att vittna under ed inför domstol eller när diakonen enligt lag har skyldighet att anmäla, lämna uppgifter eller information.
Vill du läsa mer om vad den absoluta tystnadsplikten innebär och hur vi resonerar så kan jag rekommendera dels Svenska kyrkans hemsida Här eller så kan du ladda ner utredningen om tystnadsplikten i Svenska kyrkan ”Ett skyddat rum” här