Med viss regelbundenhet försöker jag motionera min stackars lekamen runt en närbelägen park här i Wien. Har på mina motionsrundor (Ett begrepp jag här använder i dess absolut vidaste betydelse) kunnat iakttaga diverse medmotionärer som kan delas in i diverse olika grupper.
Den engagerade
Kännetecknas av strömlinjeformade solglasögon och spandexkläder med speciell ficka för mobiltelefonen. Tar pulsen samtidigt som hen stannar för att stretcha och småjoggar på stället för att inte tappa tempo.
Väninnorna
Ses alltid två och två ivrigt pratande, effektivt blockerande vägen de går på. Är oftast moderiktigt klädda i senaste sportmodet. Sällan svettiga då energin går åt mer till diskussionen som förs än till att förflytta sig. Kan även ibland ses med tillbehöret ”gå-stavar” som då ses släpande efter som misslyckade svansar.
Småjoggarna
En mycket fascinerande kategori som joggar mycket intensivt, men tar så små steg att den totala hastigheten blir mycket låg och man enkelt kan gå ikapp dem. En avancerad form av jogging på stället, typ.
Seniorerna
Silverhåriga damer och herrar som fullständigt missat att man efter en viss ålder skall sitta och förfasa sig över dagens ungdom, utan istället på krumma ben joggar fram genom parken. Inser ni hur otroligt knäckande det är att bli omsprungen av gammelfarfar?!
Hjältarna
Personer som i gammal T-shirt, icke moderiktiga mjukisbyxor och med beslutsamheten etsad i ansiktet kämpar sig igenom dagens motionspass, inte för att de tycker att det är roligt, inte för att visa upp sig, utan för att de bestämt sig för att ta tag i sitt liv. All heder åt dem!
Vilken kategori tillhör jag då själv?
Svar:
De hopplöst otränade.
Som har musiken i hörlurarna på högsta volym för att dölja ljudet av det vilt bultande hjärtat och den rossliga andningen. Som efter att ha försökt jogga mer än 10 steg, faller ihop i en utmattad hög och med vårt sista (rosslande) andetag ber om hjärt-lugn räddning. Och som dagen efter gör nya anatomiska upptäckter i form av träningsvärk i muskler vi inte ens visste att vi hade. 😉