I söndags gick jag på gudstjänst i grannkyrkan lite längre upp på gatan.
Då det är en lokal kyrka så var självklart hela gudstjänsten på tyska. Inte min starkaste sida. Att man dessutom helt hoppat över detta med agendor eller dylikt, utan församlingen bara visste när de skulle läsa med, i en text som alltså inte fanns nedskriven, utan alla kunde utantill, gjorde ju inte saken direkt lättare. Lyckades väl pricka in ett och annat av det i kyrskammanhang universella Amen. För övrigt var det rätt skralt med aktivitet från min sida.
Några bänkar framför mig satt några nunnor. De blev mina riktmärken för att veta när jag skulle stå upp, sitta ner eller knäfalla.
Predikan var lång, och säkerligen intressant, tror jag. Den var som sagt var på Tyska. Men en fantastisk altartavla i blickfånget fick bli min egen predikan.
(Fick efter gudstjänsten prästens utskrift av predikan, och jo, den var både bra och intressant kan jag konstatera så här i efterhand)
Då det var en katolsk gudstjänst jag besökte valde jag att inte gå fram till nattvarden.
Så, jag var alltså på en gudstjänst, där jag inte förstod vad som sades. Inte kunde läsa med i de gemensamma bitarna. Inte visste när jag skulle stå eller sitta, och när alla andra gick fram för att dela måltid, satt jag ensam kvar i bänken.
Ändå kände jag mig inte utanför, utan som en del i gemenskapen!
Jag tror att ibland analyserar vi för mycket. Fastnar vi i aktivitet. Att alla som är med i gudstjänsten måste göra något. Ibland räcker det med att bara vara.
Jag behöver inte med mitt intellekt förstå det som sker. Det räcker med att mitt hjärta gör det.