Måhända det är en yrkesskada, men jag tycker faktiskt kyrkogårdar är både fina och rofyllda platser. I lördags tog vi därför en tur och besökte en av Europas största, Zentralfriedhof här i Wien.
Området är…stort! Närmare bestämt ca 200 hektar och omfattar ca 330 000 gravar. Till skillnad från vad man kan tro är detta inte en kyrkogård som sakta växt och brett ut sig till denna imponerande storlek. Utan den anlades (nästan) så här stor från början. 1871 började man bygga och 1874 stod den klar.
Det är en imponerande anläggning. Bland annat finns det en egen busslinje på kyrkogården. (sa ju att det var ett stort ställe!) Längs ”huvudgatan” som går rakt fram från huvudentrén (Tur 2 om man kommer med spårvagn) hittar man bland annat avdelningen för musiker. Här finner vi gravar med namn som Beethoven, Strauss och Mozart. Även om den sista mer är symbolisk än faktisk. Lite längre bort hittar vi alla tidigare presidenters gravar. Och rakt fram tronar The Cemetery Church of St. Charles Borromeo, eller Karl Lueger Memorial Church som den också kallas. En fantastisk Art Nouveau skapelse som stod klar 1911. Kupolen sträcker sig 39 m upp i luften och akustiken är enorm! (tips! Stäng dörren försiktigt!)
Tillbaka ute på kyrkogården slogs jag av hur personlighet och stil får följa människor även här. I Sverige är det ganska ovanligt, men ett flertal stenar här hade bilder ingraverade. Både på den avlidne och, vid några tillfällen, även dennes bil. Statyer, små hus, natursten, putsad marmor, stort och smått. Allt finns, allt får finnas. Märkligt ändå, hur en plats för de döda, blir en hyllning till livet.
Sociala media in i det sista. En gravsten med QR-kod.
Ja, det är en gravsten under all murgrönan.
En gravsten av det lite mer expressionistiska slaget.
Tittade man noga såg man att det även fanns små ikoner inne i den lilla kyrkan.
En lite mer stram gravsten?
En av de vackraste gravarna.
György Ligeti´s grav. En ungersk-österrikisk tonsättare som bla. jobbat i Sverige.