Egentligen är det inte så konstigt. Är precis samma sak hemma i Sverige. Som kyrka är vi helt och hållet beroende av våra församlingsmedlemmar. Här är det bara ännu mer tydligt. Speciellt att vi är beroende av alla underbara frivilliga som ger av sin tid, kraft och engagemang. Men det krävs mer än så. Det krävs också, tyvärr, reda, kalla, pengar.
Pengar som måste komma någonstans ifrån. Pengar som kanske finns en stund på kyrkans konto, men aldrig någonsin är kyrkans.
Som en mycket klok kanslist som jag jobbade med sa till mig:
”Tänk på att inte ett öre av vår ekonomi är vår egen. Det är våra medlemmars pengar som vi är satta att förvalta och omvandla till verksamhet”
Skillnaden är att det i Sverige oftast är ganska många medlemmar som bidrar till den gemensamma kassan. Församlingarna är gamla och har kanske byggt upp ett visst kapital. Man märker helt enkelt inte av det lika mycket. Det där när det blir en förändring i kassaflödet.
Så är det inte riktigt här. Jo, vi har så vi klarar oss och än så länge behöver vi inte leva på knäckebröd och vatten. Men ekonomin, frågan om hur vi skall få in pengar, kanske till och med öka inkomsterna lite, är ständigt närvarande.
En aviserad hyreshöjning, en oväntad reparation, märks. Betydligt mer än det kanske borde. Det är en ständig balansgång mellan att vara sann mot evangeliet. Att möta var och en med en generös och öppen famn. Och samtidigt få in pengar. Ta betalt.
För den krassa verkligheten är att vi är för få medlemmar för att få det hela att gå runt enbart på medlemsavgifter. Vi måste få in pengar även på andra sätt. Genom att ta betalt för fikat. Sälja böcker. Ta betalt för vigslar. Be om gåvor.
För att kunna vara kyrka. För att kunna säga till dem som inte kan betala: Varsågod, vi bjuder! För att kunna betala hyra och värme för att ha en kyrksal att vara i. Så vi ber om pengar, tar in medlemsavgifter, säljer allt som går att sälja, för att likt en kristen Robin Hood fördela från de som har, till de som inte har. Med öppen famn och varmt hjärta finnas där för dem som behöver oss.
Jag tänker ofta när vi sitter där med budgeten, att det är tur att vi jobbar i miraklens och underverkens bransch. För även om det ibland inte ser ut så, så vet jag att det kommer att lösa sig. Min gamle kanslist ord ringer i öronen: ”Tänk på att inte ett öre av vår ekonomi är vår egen. Det är våra medlemmars pengar som vi är satta att förvalta och omvandla till verksamhet” och jag lägger för mig själv till orden: Med Guds hjälp!