Som jag tidigare berättat är det ett gryende samarbete mellan Svenska kyrkan här i Wien och Altkatolische Kirche några spårvagnshållplatser längre bort.
I söndags var det dags för motsvarande kyrkoherdeinstallation i deras församling, och undertecknad var inbjuden i min roll som Svenska kyrkans representant på ort och ställe.
Detta med kyrkoherdeinstallationer är ganska stort i kyrkans värld. Sker alltid i närvaro av Biskop, så även denna gång. Var till och med en Biskop emeritus närvarande. Samt representanter från både Evangelisk-Österrikiska kyrkan, Romersk-Katolska kyrkan, och så då jag.
Allt skedde på tyska, självklart. Och kan väl säga att jag inte hela tiden hade 100% koll på vad som skedde och vad som förväntades av mig. På direkt fråga till ansvarig innan, fick jag svaret att det räckte gott med att jag var där. Beväpnade mig därför med mitt sötaste leende och bestämde mig för att följa den präst som för tillfället stod närmast. Visade sig vara den fd biskopen för Altkatolische kirche. Bra. Han borde veta när man skall stå och sitta osv…
Upptäckte efter ett tag att det där med att sitta, det gör man inte så mycket i den här kyrkan. Tvärtom. Man står! Länge!
På grund av tillfällets högtidlighet var jag självklart passande klädd, och då jag är en fåfäng kvinna med en viss faiblesse för skor, hade jag tagit det par som är både snygga, vårdade, och passande. Ett par mycket trevliga skor med lite högre klack. Bekväma att promenera i. Snygga. Men, skulle det visa sig, inte så bekväma att stå i, länge.
Ungefär i höjd med syndabekännelsen såg jag nog ganska ångerfull ut. Ångrade i alla fall någon sekund valet av skor.
Befrielsen kom dock när vi några (smärtsamma) minuter senare äntligen fick sätta oss ner. Upptäckte då att tack vare lite lägre stolar täckte alban mina ömmande fötter, som diskret lirkades ur sina fängelser. Predikan åhördes sedan med ett stort leende, samtidigt som jag viftade på tårna under alban. 🙂
På bilden är vi 8 präster, från 4 olika kyrkoinriktningar. Vet inte vad de andra hade för skor. 😉