SItter på ett café. Ett av de där som verkligen tjänstgör som lokalbefolkningens förlängda vardagsrum. Med lokalbefolkning avses i det här fallet personer vilka reisdera inom ett kvarter från cafét. Alla övriga betraktas som långväga turister på tillfälligt besök.
Stamgästerna är många och behöver inte beställa utan kommer in, sätter sig vid sitt bord och strax efteråt placerar servitrisen den vanliga koppen kaffe framför dem.
Liten kris uppstår dock när en av dessa stamgäster kommer för att slå sig ner vid ”sitt” bord. Han greppar med van hand tidningen från högen när han kommer in, svänger om hörnet, och sätter sig på soffan samtidigt som han slår upp tidningen för att börja läsa. Allt utfört med den sömgångaraktiga säkerhet som avslöjar att detta är en manöver som han gjort hundratals gånger tidigare.
När han slagit sig ner på sin plats upptäcker han dock det fasansfulla! Någon annan sitter redan där!! Denna någon annan befinner sig just nu på toaletten, så nej, han har inte satt sig i knät på densamme, men glas och tallrikar på bordet talar sitt tydliga språk – platsen är redan upptagen. Och skulle Hr Stamgäst missat detta gör det ytterligt förvånade och så sakteliga allt mer stirrande borddsällskapet till ”någon annan” sig redo att upplysa Hr Stamgäst att platsen redan är upptagen.
Nu hinner bordssällskapet inte riktigt hämta sig från chocken att en för honom helt okänd man helt oförhappandes slog sig ner vid hans bord, innan Hr Stamgäst mycket rodnande flyger upp. Sedan blir han stående där, likt en strandsatt skeppsbruten, och verkar inte veta vadan och varthän.
Visserligen finns det 4 lediga bord runt om honom, men det är ju inte det där han brukar sitta.
Tillslut sätter han sig vid bordet precis bredvid.
Efter en stund går paret iväg. Hr Stamgäst flyttar diskret till ”sitt” bord och vi kan alla andas ut, ordningen är återställd.