Varit i Bratislava på liten minisemester. Planen är att ta mig tillbaka till Wien på samma sätt som jag kom. Dvs medelst tåg. Snabbt, smidigt, enkelt. Framme på tågstationen uppstår dock viss förvirring. Högtalarutropen är många och intensiva och jag anar bland alla ord och knaster något som eventuellt kan tolkas som Slovakiska för Wien. Som ni kanske anar är Slovakiska inte mitt starkaste språk. Faktum är att jag inte kan ett enda ord Slovakiska.
Ställer mig i den meterlånga kön till biljettluckan och försöker på stapplande tyska fråga efter tåget till Wien. Damen på andra sidan disken pratar om möjlig sämre tyska än undertecknad men säger ”nicht” och gestikulerar åt höger samtidigt som hon säger något om Information. Efter att ha stått i kö ännu en gång och kommit fram till nästa disk får jag förklarat för mig på dålig tyska att alla tåg till Wien är inställda men att bussar till nästa station går från bussplan utanför stationen.
Så står jag där, osäker på om jag uppfattat saken rätt, och trängs med andra strandade tågresenärer på väg till olika destinationer i Europa. Alla av oss ivriga att få information vilken buss vi skall kliva på. Många av oss frågande och oförstående över informationen som bara ges på Slovakiska av personal som verkar vara lika osäkra som vi.
När jag står där går min tanke till alla människor som befinner sig på flykt bara några mil bort.
När jag står där går min tanke till alla människor som befinner sig på flykt bara några mil bort.
Jag är priviligerad. Jo, jag fick trängas en stund utanför en järnvägsstation i ett främmande land där jag inte förstår språket och inte riktigt visste vad som hände. Jag fick sitta i en överfull buss som jag hoppades var på väg åt rätt håll i ungefär 30 min.
Ikväll går jag och lägger mig i min egen säng, i min egen lägenhet. Kylskåpet är fullt, ingen hotar mig och min familj är trygg.
På Hauptbanhof dit mitt tåg tillslut anländer trängs hundratals människor. Familjer, som varit på flykt under lång tid. Som varje dag tvingas leva med osäkerhet och oro. Som hyser ett hopp, men inte vet var de kommer sova nästa natt. Som ibland inte kan språket utan måste gissa, fråga sig fram till vilken buss eller tåg de ska ta, och där hoppas på det bästa.
Vi är priviligierade. Att inte hjälpa vore en skam.
Jag skänker av min tid och pengar till Svenska kyrkans internationella arbete. Vad gör du?