Att jobba i Svenska kyrkan i Wien innebär väldigt många ekumeniska möten. Allt från oväntade besök av församlingsmedlemmar eller präster från andra kyrkoinriktningar till officiella inbjudningar till olika gudstjänster.
Dessa möten, eller framförallt gudstjänsterna, är inte helt utan problem. Dock kanske inte de problem man först skulle kunna tro. Låt mig förklara.
När man bjuder in kollegor från andra kyrkoinriktningar är det oftast till en lite större gudstjänst typ kyrkoherdeinstallation, biskopsavtackning, jubileum eller liknande. Alltså en gudstjänst där den inbjudande församlingen brer på lite extra.
Noteras bör att kyrkor här i centrala Europa sällan eller aldrig har central uppvärmning. Har man tur finns det någon form av strategiskt placerade infravärmare i bänkarna. Dessa är oftast ytterligt effektiva och efter en stund känner man sig varm och rosig som en griskulting under en värmelampa.
Som jag nämnde är det oftast lite större gudstjänster man blir inbjuden till. Detta brukar innebära att predikanten för dagen känner pressen att leverera en god och väl genomtänkt predikan. Inte sällan tar dessa predikningar upp varje tänkbar aspekt av bibeltexten för dagen. Kort sagt, de är långa. Evighetslånga!
Dels täcker vår församling fyra länder, dels är Wien en internationell stad. Det innebär att det är väldigt sällan som språket i fråga är ett som jag ens avlägset förstår. Kan avslöja att evighetslånga predikningar på till exempel Ungerska eller Finska säkerligen är väldigt bra. Men då man sitter och är gosigt uppvärmd under en personlig infravärme är de även otroligt sövande.
Även om vi alla hänvisar till samma Bibel och många moment i gudstjänsten liknar varandra är och förblir liturgin olika i olika kyrkor. Enkelt uttryckt har jag sällan en aning om när jag skall stå upp eller sitta ner eller vad som förväntas av mig. Utan det är bara att försöka vara uppmärksam och snegla på någon som verkar vara mer insatt. Det innebär att man hela tiden är en sekund efter alla andra och riskerar att se ut som en total rookie. Har också lärt mig, av smärtsam erfarenhet, att man står upp mycket mer i andra kyrkor än vad vi gör i Svenska kyrkan. Det gäller att välja rätt skor.
Detta sammantaget innebär att det är lätt halvsovande, ytterligt förvirrad, med ömmande fötter, som jag närvarar vid dessa gudstjänster och hoppas på att ge en bra bild av Sverige, Svenska kyrkan och förhoppningsvis knyta nya ekumeniska kontakter. Det är tur att man jobbar i miraklens bransch. 😉