I dag är det Trettondagen. I kyrklig tradition är det i dag som de vise männen når fram till Betlehem och överlämnar sina gåvor av guld, rökelse och myrra till det lilla Jesusbarnet. De ursprungliga julklapparna om man så vill. (Julen är alltså inte slut utan håller på fortfarande.)
Här i Wien kan man se massa ”stjärnsångare” som drar omkring på gator och torg. Det är barn utklädda till de vise männen. Dvs de har färggranna mantlar och mer eller mindre stora kronor på huvudet. Minst en av dem har en stjärna på en stång. De går från hus till hus och in på en del caféer. Sjunger en sång eller två och får en slant för besväret.
Är alltså i grunden samma stjärngossar som hos oss hamnat längst bak i luciatåget.
Börjar man undersöka denna tradition lite närmare hamnar vi, som vanligt när det gäller dylika ting, i en intressant röra av gamla traditioner, bibliska berättelser och folktro. Grunden hittar vi i gamla medeltida kyrkospel. Senare utvecklas det till ett rent mysteriespel vid olika högre läroverk för att tillslut landa i sin nuvarande form. På Wikipedia är det en ganska bra artikel om Stjärngossarna.
Här i Österrike är ”Sternsingen” en av årets största insamlingsaktioner. Sker i regi av Romersk-katolska kyrkan och deras Katholische Jungschar, ungefär jämförbart med Svenska kyrkans Unga. De samlar varje år in flera miljoner Euro som sedan går till olika hjälpprojekt världen över. Allt enligt principen barn-hjälper-barn. HÄR kan ni läsa mer om dem.
I Sverige har vi lite tappat bort de vise männen. En del avslutar till och med julfirandet i förtid i och med annandagen. En historielöshet som gör mig lite sorgsen. Känns därför riktigt roligt att nu få leva i ett land som verkligen firar julen ända till slutet. Trots att det innebär att min stillsamma kopp kaffe på favoritcafét blir stört av några frusna barn i konstiga kappor som sjunger tyska julsånger. 😉
Sternsinger från 2014