Livets Puk-Spelare

Var på konsert nyligen. Alltid lika häftigt att se och höra klassisk musik live. Hur dirigenten sätter sin prägel. Samspelet i orkestern mellan de olika stämmorna. Min blick fångas dock av en ung tjej i orkestern som bara sitter där. Hon sitter på en stol som är lite högre, så hon höjer sig över de andra. Lugnt och stilla sitter hon där med händerna i knät. Kan inte låta bli att fascineras.
Vem är hon? Vad gör hon där? Vilket är hennes instrument?

Så, plötsligt, börjar hon röra på sig. Böjer sig fram. Lyssnar försiktigt. När hon reser sig upp ser jag att hon håller ett par klubbor i handen. Hon spelar Puka! Det är dags för hennes insats, och stycket som spelas får tyngd och klang. Pukorna mullrar och musikens djup blir större, bredare.
Ibland tänker jag att människor jag stöter på är Puk-spelare. Tysta, iakttagande, sitter de där och lyssnar. Följer med i partituret, men gör inget väsen av sig. Så, när det är dags, bidrar de med sin stämma, ger tyngd och klang, djup och bredd.
Ibland kanske vi alla skulle pröva på att spela puka. Att sitta tyst och stilla och lyssna, och inte komma med vårt inlägg förrän det verkligen behövs.