En hemsk hjärtklappning, susningar i öronen, blodsmak i munnen. Kan bara andas i väsande flämtningar och varje andetag river i bröstet. Kort sagt, har gett mig ut på en joggingrunda. Den första på mycket länge. Förresten, visst räknas det som joggingrunda även om man bara joggar några meter? Typ två?
Måste erkänna att joggingskorna inte är de mest välanvända skorna i min garderob. Snarare att det krävdes vissa arkeologiska utgrävningar för att hitta dem. Med glatt mod och stora föresatser gav jag mig så ut i joggingspåret. Har läst på lite så började med att gå i raskt tempo. Uppvärmning liksom.
När äldre dam med rullator muttrade om att jag gick för långsamt och bad mig flytta på mig tänkte jag att det var dags att så att säga sätta fart. Börjar därför småspringa lita. Typ jogga.
Ni har sett de där bilderna av vackra kvinnor med långt hår som joggar i motljuset på sandstranden och ser så där fräscha och fina ut hela tiden och det ser så jättelätt ut.
Låt oss, utan att gå in på detaljer, konstatera att min egen lilla joggingtur var ganska långt från denna bild.
Snubblade fram där på min joggingtur och lät som en astmatisk blåsbälg med andnöd. Mina medmänniskor stirrade med skrämda blickar och famlade efter telefonerna. De svarta fläckarna för ögonen gjorde att jag inte såg om de tänkte tillkalla Polis eller Ambulans. Efter en heroisk insats där jag pressade min stackars kropp till det yttersta lyckades jag tillslut ta mig tillbaka till hemmet.
Nu några timmar senare är pulsen tillbaka på normal nivå. Funderar, i morgon kanske jag fortsätter mitt nya aktiva liv och joggar igen. Kanske till och med tar mig runt kvarteret den här gången. 😉