Här är den! Eller ja, är ett av de ställen där den dyker upp i Bibeln. Fader Vår, Vår fader, Vater Unser, Pater Noster. Den mest kända av alla böner. Och kanske den mest omdiskuterade. ”Varför har ni ändrat i Fader Vår? Jag tycker bättre om den gamla!!” Ja, här har ni förklaringen till varför orden i Herrens bön med jämna mellanrum ändras. Var gång vi får en ny översättning av den heliga skrift, av Bibeln, får vi också automatiskt en ny översättning av Fader Vår. För det är inte vilken bön som helst. Den är just Herrens bön, för det är vår Herre, Jesus Kristus själv som lärt oss den.
Varför då nya Bibelöversättningar?
Jo, för språk är levande, och ändras och förändras över tid. Men en bok som Bibeln och traditionella böner släpar så att säga lite efter. Vilket absolut inte är något negativt. Kanske till och med tvärtom. Men avståndet mellan Bibelns och bönernas språk och vardagens får aldrig bli för långt. Då blir orden blir främmande och konstiga och vi förstår dem inte. Det är ett grannlaga arbete. Att med varsam hand föra de gamla texterna in i modern språkdräkt, utan att förlora dess inre kärna och känsla. Den inre betydelsen av orden. Huruvida översättarna lyckats eller ej är en diskussion att föra på kyrkkaffet.
Men oavsett språkdräkt. Vad är det vi egentligen ber om i Herrens bön?
Låt oss stanna upp en stund och titta närmare på några delar. Inte bara rabbla orden, utan verkligen lyssna på dem. Faktum är att vi kan stanna vid bara en enda liten textrad. Närmare bestämt vid den femte bönen: Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Menar jag verkligen vad jag säger? Har jag verkligen förlåtit dem som står i skuld till mig??? Eller väntar jag fortfarande på hämnd? Nu menar jag inte den där stora ”Gören bot och bättring-hämnden” Utan snarare den där ”små nålstick” Typ: ”Hon kan lika gärna få den minsta kakan-hämnden”
Låt oss kika in hos Martin Luther en stund. Hans evigt aktuella lilla Katekes. Där läser vi: ”Vi ber i denna bön, att Fadern i himlen skall bortse från våra synder och inte avfärda vår bön på grund av dem. För vi är inte värda något av det vi ber om och har heller inte förtjänat det utan vi ber att Gud vill ge oss allt av nåd. Vi syndar dagligen mycket och förtjänar inget annat än straff men för egen del vill vi verkligen av hjärtat förlåta och gärna göra gott mot dem som gör oss illa.”
Auch! ” vi är inte värda något av det vi ber om och har heller inte förtjänat det”
Inte underligt att den käre Dr Luther har fått rykte om sig att vara sträng när han skriver sådana saker. För visst är JAG värd det jag ber om? Och visst skall Gud och hela världen förlåta de små felsteg jag eventuellt möjligtvis har gjort, för att det var ju egentligen inte meningen. Och just den där gången, när jag kanske gjorde det där felet helt avsiktligt, så var det på grund utav omständigheterna och jag hade väldigt goda skäl just då! Eller???
Nja, sanningen är nog att Luther har smärtsamt rätt när han säger att vi alla är syndare. Att vi alla mer tillber den egoistiska treenigheten, Jag, Mig och Mitt, istället för den gudomliga. Att vi alla gör oss skyldiga till synden att sätta upp regler som gäller för andra, men som vi själva ibland bryter mot. Därför att just den här gången………(fyll i valfri förklaring/ursäkt)
Förlåtelse är svårt. Den svåraste delen i denna bön är också den andra: liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Eller i 1917 års översättning: Så som ock vi förlåta, dem oss skyldiga äro. Det vi säger i Herrens bön, är att vi skall ge andra samma förlåtelse, som vi ber Gud att ge oss.
Har du verkligen förlåtit dem som står i skuld till dig?
Har du då rätt att be Gud förlåta dig?
Nej, Luther har rätt. Det är nåden allena som gäller. Det är endast och allena genom Guds nåd, som vi blir förlåtna. En nåd, som vi sen också uppmanas visa andra. För att ta ett modernt uttryck. ”Pay it forward”. Du får ta del av Guds nåd. I och med det får Du också nåden att ge den vidare.
Gud svarar på din bön. Förlåter dig dina skulder.
Vems bön besvarar du?