När jag läser den här texten så har jag alltid funderat på: Var är mannen? Jag citerar: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. ”Den meningen antyder, ganska implicit, att hon inte var ensam när hon blev påkommen med sitt påstådda brott. Ändå är det bara hon som släpas med av hopen och ställs till svars. Mycket kan sägas om detta. Är ju inte direkt nytt eller ovanligt i historien att kvinnor straffas hårdare än männen vid påstådda eller sanna brott mot äktenskapet. Något som inte ens är ett historiskt passerat kapitel utan tyvärr allt för sant även idag runt om i vår värld. Men låt oss för en stund låta bli att fastna i det resonemanget. Hur viktig diskussionen än är. Vi vet ju faktiskt inte ens om det var en man hon var med.
Jag tänker snarare på denna tendens vi har att utse en syndabock och låta en person ta skulden för det flera är ansvariga för. Det är inte ens fel när två träter, sa ofta min farmor när vi barn bråkade och började peka finger mot varandra. Ändå agerar vi som att så vore. Vems är felet?? Vem skall avgå? Vem skall ta skulden? Oavsett om det är en politisk skandal på nationell nivå, osämja på en arbetsplats eller problem i ett äktenskap. Frågar vi alltid: Vems är felet?? Och vi söker ett namn. Någon att skylla på. Någon att kasta den första stenen på. Uppenbarligen har vi väldigt svårt att följa den uppmaning Gud ger oss i dagens GT-text. ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet!” Nej!! Här skall utses En ansvarig. Allt är dennes fel.
”Genom min synd är jag skyldig till mer än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig”. Orden är från en av syndabekännelserna i vår kyrkohandbok. Kan låta hårt. Nedtryckande. ”Lutherskt” Men likväl är dessa ord sanna. Ingen av oss är utan synd! Ingen av oss kan kasta den där första stenen. Inte ens ett gruskorn. Ändå agerar vi allt för ofta som om vi kunde. Vi står där i den skrikande, skränande hopen och kräver rättvisa! På tidningarnas debattsidor. I kommentatorsfälten på nätet. I diskussionstrådar på Facebook. Runt kaffebordet på jobbet. Sitter vi och ”vet” minsann hur det egentligen är och skall vara och tycker och tänker och…dömer! Skall vi då låta bli? Låta bli att säga till när vi ser fel begås? Låta bli att rätta till när misstag sker? Skall alla få göra som dom vill? För vi skall ju inte döma? För vi är alla syndare och ingen av oss kan egentligen kasta den första stenen?
Låt oss vända tillbaka till GT-texten. ”Så har Herren Sebaot sagt: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.” ”Fäll rättfärdiga domar” Vi vill nog alla dömas rättvist. Ja, jag har gjort många fel och missar i mina dagar. Självklart skall jag ta mitt ansvar för de misstag jag begår och har begått. Men när jag döms, vill jag dömas rättvist. Få ge min sida av saken. Hur ofta döms inte och dömer vi, utan att veta. Utan att höra. Vi tror oss se, tror oss veta, och tar oss rätten att döma. Vi glömmer att visa varandra vanlig medmänsklig respekt och kärlek. Allt för ofta lyssnar vi bara på den ena sidan av saken, eller ännu värre, rykten, och direkt tar vi upp närmaste sten, i form av tangentbord, kommentarer, insändare, och kastar utan förskoning.
”Fäll rättfärdiga domar”
Så står hon där. Hon som gjort fel! Anklagad! Kanske var det för att hopen bara drog fram den ena parten. Att hon fick bära hela skuldbördan, som Jesus inte gjorde något. Kanske var det för att hon ångrade sig? Kanske för att han vet, att den hårdaste domen fäller vi oftast över oss själva. Och orden från gamla testamentet får riktning både inåt och utåt. Både i mitt agerande mot andra och mot mig själv. ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet!”
Vi vet inte. Vi får heller aldrig veta.
Vi vet bara att Jesu sista ord till kvinnan är: ” Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”