Predikan femtonde efter trefaldighet 4 sept 2016

Den här beskrivningen av livet hos de första kristna. Att de var ”ett hjärta och en själ” Låter så härligt sött, gulligt och idylliskt. Jag tror inte det var det. Det brukar nämligen inte vara fallet när det är människor inblandade. Förr eller senare är det nämligen någon som stör sig på någon annan, eller tycker att det som de andra bestämt inte är bra. Eller bara allmänt har en dålig dag. Så nej, jag tror inte att allt var frid och fröjd och små rosa regnbågar hos de första kristna. Som så oftast velat göras gällande och lagts fram som ett ideal i vissa kristna grupper idag. Ni vet, ”Det var bättre förr, ju förr dess bättre”

Jag tror att även de första kristna hade långa, allt för långa möten, där de balanserade på gränsen till öppna gräl. Jag tror att det även hos dem fanns personer som inte direkt var bästa vänner. Jag är övertygad om att det hos dem fanns olika åsikter om hur saker och ting skulle lösas och vad som skulle göras först och vad som var viktigast.
Stämmer då inte orden som står där i Apostlagärningarna? Att de var ” ett hjärta och en själ”?

Om ett cykelhjul skall rulla rakt och lätt så måste alla ekrar vara fästa vid navet. I centrum. Och navet måste verkligen befinna sig i centrum. Alla ekrar måste vara lika mycket spända. Annars blir det snett och rullar inte rakt utan tappar fart och riktning. Ni som sjunger i kör vet att den viktigaste personen är dirigenten. Det är han eller hon som styr. Det är olika stämmor, men en dirigent. Altstämman kan inte sjunga i en annan tonart eller sopranerna kan inte starta ”när det känns bra” utan man måste lyssna på varandra så man är i samklang med de andra. Skapa den där underbara harmonin. Även när man sjunger sin egen stämma. I kyrkan är vi alla olika. Vissa av oss är väldigt olika. ”Personligheter” är ett diplomatiskt sätt att uttrycka det på. Diskussionerna kan bli både många och långa. Och inte alltid som vi är överens. Ni som läser Kyrkans Tidning vet att det ständigt pågår diverse olika debatter om både ditt och datt och hur saker och ting skall skötas och göras och vad som skall prioriteras och inte. Även i vår egen lilla kyrka diskuteras och funderas det över både små och stora ting.

Och tur är väl det! För det visar att vi är en levande kyrka. En kyrka som vill något. Som vill vara sann. Som vill vara riktig. En kyrka vars nav och centrum är Jesus Kristus. Ja, jag tror att orden i Apostlagärningarna stämmer. Att de var ”ett hjärta och en själ” då, precis som nu.
Vi har olika stämmor, olika uppgifter i vår Kyrka. Oavsett om det är här i Wien eller hemma i Sverige. Men vi har ett och samma centrum. Oavsett var i världen vi verkar. Vilken uppgift vi än har.
Vi är en del i den världsvida kyrkan. DU är en del av den världsvida kyrkan. Och i det är vi ” ett hjärta och en själ”
Diskussionerna kommer att fortsätta.
Nej, vi kommer inte att vara helt överens om allt hela tiden.
Men jag hoppas och tror att vi har ett och samma centrum. Jag ber om att vi möter varandra med respekt och öppenhet. Jag vet att vi har ett och samma mål.
Att vi i Jesus Kristus är ”ett hjärta och en själ” Enheten är och förblir i Kristus och till syvende och sist är detta det enda som är nödvändigt.