Angående kyrkohandboksförslaget

För tillfället pågår en intensiv debatt i Svenska kyrkan angående nytt förslag till kyrkohandbok. Bland annat diskuteras språket i gudstjänsten och mycken tankemöda läggs på att göra detta språk inkluderande så att alla känner sig tilltalade.

Var nyligen på minisemester i Bratislava, Slovakien. Slank in på en högmässa i en av kyrkorna i stan. Av naturliga skäl var gudstjänstspråket Slovakiska. Ett språk där mina kunskaper är ytterligt begränsade. Jag förstår inte ett ord och kan inte ens säga ”Tack” Annars det ord jag ser till att lära mig först i ett språk..

Jag har alltså ingen aning om huruvida språket i gudstjänsten var inkluderande eller ej. Däremot kände jag mig delaktig. Jag kunde ropa med församlingen i Kyriet. Jubla i Gloriat. Tacka i Benedicamus.

Inte för att orden talade till mig. Jag förstod ju dem inte. Men för att jag kunde vila i ritualen. Trots att orden var okända, var ritualen, formen, välkänd.

Sitter bredvid en äldre kvinna. Vi känner inte varandra. Vi kan bara kommunicera med hjälp av leende och små nickningar när vi sitter där bredvid varandra i bänken. Hennes språk är inte mitt språk. Jag anar ett livsöde som skiljer sig från det som blev mitt. 

Och ändå…När jag vänder mig mot min granne i bänken hälsar vi glatt varandra med Herrens Frid. Hon på Slovakiska, jag på Svenska. Och vi förstår varandra. 
Vi ber tillsammans Herrens Bön, var och en på sitt hjärtas språk. Vi förstår inte varandras ord, men vilar i samma ritual. 

Och jag undrar, kan det bli mer inkluderande än så?