Den där känslan när man sätter sig vid datorn på expeditionen för första gången efter semestern. Den där som man slog av då den första Juli och inte öppnat sedan dess. Den där känslan när man ser hur mailprogrammet står och tuggar en stund, likt en gammal trött skördetröska, innan den hostar till och plötsligt imiterar Niagarafallet när mail efter mail efter mail trillar in. Den där känslan när man tittar på den lilla siffran som indikerar antalet nya olästa mail…..
Den känslan gör att man går och sätter på en extra stor kanna med starkt kaffe.
Noterar dock att även om jag själv rent fysiskt tagit mig till jobbet och vi rent tekniskt har börjat jobba igen efter semestern. Så är det ingen som talat om det för min lilla hjärna. Nope! Inte en chans!
Denna del av min kropp har tydligen bestämt sig för att förlänga semestern ytterligare några veckor och vägrar samarbeta om detaljer så som till exempel gudstjänstordningar, terminsplanering eller medarbetares namn. Nu är ju det sista relativt enkelt löst då kantor och volontär bär samma namn, även om de är två olika individer. Bara ett namn att komma ihåg för min semestertrötta hjärna. Som dock ger upp och går i baklås när jag frågar käre Maken var L är och han svarar att ”L har gått iväg med L och han trodde att det gått hem till L”
Jag tar vägen förbi köket och sätter på en kanna kaffe till innan jag fortsätter med mailen…. 😉