Julevangeliet, det klassiska!
Vi har alla hört orden förut. Oavsett om de läses i den gamla översättningen eller i den nya. Berättelsen om födelsen är så välkänd att vi känner igen den även när den försöker förklä sig. Man känner igen orden. Vi lyssnar. Vi hör. Frågan är: Gör vi något mer?
Visste ni om att det sker ganska stora klimatförändringar? Att det talas om en global uppvärmning och hotande miljökatastrof? Ja, självklart. För ni lyssnar och hör.
Visste ni om att det är krig i Syrien. Att människor måste fly för sina liv och att det som sker är en humanitär katastrof? Ja, självklart. För ni lyssnar och hör.
Visste du att det finns folk i din omedelbara närhet, människor vars namn och mailadress du har nedskrivet i din smartphone, som behöver någon att prata med. Som behöver hjälp och stöd? Ja, självklart. För du lyssnar och hör.
Orden är välkända. Vi hör dem. Vi säger dem till och med själva. Ofta formulerade som att ”Man borde…” ”Någon skulle verkligen…” ”Det vore ju bra om…” ”Någon” ”Borde” Vi pratar mycket. Tänker ännu mer. Har åsikter om det mesta. Men handen på hjärtat, är inte så ofta det verkligen blir något gjort. Möjligtvis klickar vi gilla på en Facebook-grupp och är vi riktigt engagerade, byter profilbild tillfälligt, för att visa att Jag, Jag är minsann Verkligen engagerad i det här! Varpå vi lutar oss lugnt tillbaka i stolen och låter livet fortgå som vanligt. ”Det är för hemskt det som händer” säger vi till varandra och tar en extra kaka till kaffet. Vi läser artiklar. Känner oss insatta och kan yttra både den ena och den andra åsikten om det som händer. Och, som sagt var, konstatera att Någon Verkligen borde göra något! Vi lyssnar och vi hör, men vi gör inte så mycket.
Herdarna i dagens evangelietext, ni vet de som blev något brutal väckta av en hel änglaskara där mitt i natten. De hörde, och de lyssnade. De blev medvetna om situationen. Och…de Gjorde! De gick från ord till handling. De omsatte sin vetskap, sin kunskap, i konkret handling! De inte bara pratade. De handlade. ” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn.”
De gjorde det som vi alla borde göra i dag. De får ett budskap. Information om en händelse. De faktagranskar det. Källkritik. Ställer sig frågan: Kan detta stämma? Idag googlar vi. Kollar länkar. De reste på sig och gick bort till Betlehem. Kollade. Stämmer detta som har sagts oss? När de sedan konstaterar att det stämmer, så sprider de budskapet vidare, för de trodde på det. Det såg att det var något gott och bra. De gick från ord till handling. Det var inte någon annan som gick. Inte någon som borde eller skulle eller det vore ju bra om….De gjorde det själva.
Berättelsen om julens under, det lilla utsatta barnet som föds i ett stall och läggs i en krubba, är tidlös. Vi känner igen berättelsen, även när den försöker förklä sig i andra ord. Det nyfödda barnets skrik, som är beroende av dig och mig. Som behöver vår hjälp, ekar genom århundrandena. Vi hör det i dag i skriken från Aleppo, krigets Syrien. Från alla barn som lever under krig och förföljelse. Ropet på hjälp, bönen om beskydd, om närhet och kärlek, hörs från alla sjuka, sörjande, ensamma vi har runt omkring oss. Från alla dem som bara behöver någon att prata med.
Vi lyssnar. Vi hör.
Frågan är: Gör vi något mer?
Änglarnas hälsning till herdarna den där julnatten var ”Frid på jord”
Det är ditt och mitt uppdrag denna jul att låta de orden bli verklighet.
Då räcker det inte med att bara höra, utan likt herdarna måste vi låta det gå från ord till handling. Vi måste även göra!