”Bevisa och jag skall tro!”
Är ett antal gånger jag stött på den utsagan, formulerad på olika sätt, förvisso, men innehållet är alltid detsamma. Bevisa att Gud finns, och jag skall tro på honom.
Vi ser i den här texten, och på andra sidor i Bibeln också, att även Jesus själv råkade ut för detta. Bevisa att du är Guds son, så skall vi tro på dig.
Strax innan berättelsen vi just läste har Jesus botat en man som var förlamad. Fariseerna och de som står runt omkring reagerar dock inte som förväntat.
Man kan ju tänka att de här skulle få ett ganska starkt bevis för att det är något extra och speciellt med denne Jesus. Nope, istället hakar de upp sig på detaljen att den lame mannen botas på en sabbat. Den dag i veckan där man inte skall utföra någon form av arbete. Vi tar det här en gång till. Istället för att glädja sig åt den numera friske mannen, och förundras över att det skett ett underverk värt att notera, hakar man upp sig på och blir upprörd över att detta skett på en dag i veckan då man skall ta det lugnt och inte arbeta.
Vilken tur att vi numera ser det som är viktigt och inte hakar upp oss på formalia och detaljer….. :-/
I textavsnittet efter det vi just läste sker brödundret. Det vill säga då Jesus ser till att 5000 människor kan äta sig mätta på 5 bröd och 2 fiskar. Det under som dagens människor vill förklara bort med att folk som var där säkert hade med sig egen mat och när de såg att folk delade med sig så gjorde det så också osv. För att det skulle skett ett underverk, något som skulle kunna tolkas som bevis för Jesu gudomlighet? Nej, det går vi inte med på.
Inte ens när Jesus hänger på korset får han vara ifred. Även då säger folk: Kliv ner, bevisa för oss att du är Guds son, och vi skall tro på dig!
Ständigt, ständigt kräver vi Bevis för Guds existens, för Jesu gudomlighet.
Ständigt, ständigt ger han oss det, men vi väljer att blunda, inte se, inte erkänna. Vi stirrar oss blinda.
För vi har bestämt att just Så här, på det Här sättet skall Gud bevisa sin existens för oss. Då och först då kan jag tro!
Har ni märkt när ni läser bibeln att Jesus aldrig framhäver sig själv? Han säger aldrig: ”Jag är Guds son” utan det är andra som säger det om honom. Och Jesus svarar: Det är du som säger det. Framförallt så pekar han på det han gjort och låter så att säga handlingarna tala för sig själva. Eller som han säger i dagens evangelietext. ”Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig”. Alltså, det är inte Jesus själv som förhäver sig, utan han är utsänd av Gud själv. Och just genom att han utför Guds handlingar, på uppdrag av Gud, visar det vem han är. Han skulle aldrig kunna utföra Guds handlingar på någon annans uppdrag. Så handlingarna i sig är alltså ett bevis på att han är utsänd av Gud och att han är Guds son. Jesus pekar på skrifterna, att där finns det starkaste vittnesbördet om honom. Han pekar på de gärningar han utför, att det är på uppdrag av Gud Fadern och i och med detta, Gud Fader själv vittnar om Jesus.
Frågan är alltså inte om bevisen, vittnesbörden, fanns där eller inte. Frågan är huruvida folk valde att se eller inte. Frågan är densamma idag. Vill vi se eller inte. Vill vi se bevisen på Guds existens, eller väljer vi att blunda för dem?