Det är alltid intressant detta med hur man ser på sig själv. Vilken självbild man har. Personligen har jag de senaste 45 åren sett på mig själv som någonstans mellan Soffpotatis och Stillasittande. Ord som ”Motion” ”Jogging” och ”Löprunda” har för mig varit främmande. Hissar och Rulltrappor har setts som goda ingenjörers gåva till mänskligheten.
Någonstans skedde dock en förändring. Numera kan jag ses, om än inte flyga upp för trapporna på lätta fötter, i alla fall bestiga dem utan att låta som en läckande blåsbälg. Har till och med setts ta vanlig trappa trots förekomsten av rullande dito precis bredvid! Sanningen är att jag till och med stigit av spårvagnen en eller till och med två stationer i förväg för att gå sista biten. Något som allvarligt skadar bilden av Stillasittande Soffpotatis! För att inte tala om det faktum att jag börjar få rutin på mina dagliga morgonrundor! Även om jag fortfarande släpar mig runt dem, imiterandes gravid astmatisk flodhäst i lerig uppförsbacke. Vissa saker ändrar man inte på i en handvändning.
Dock måste jag nog erkänna för mig själv att självbilden av Stillasittande Soffpotatis bör revideras. Sista spiken i den kistan, eller soffan om man så vill, slogs in häromdagen då jag införskaffade ett så kallat Aktivitetsarmband. Ni vet en liten teknisk pryl som man har runt handleden som lite elakt kan beskrivas som en ytterligt avancerad stegräknare.
Nu sitter jag här och jämför antalet steg i går mot i dag, tillryggalagd sträcka och hastighet. Den Stillasittande Soffpotatisen har somnat in i sitt soffhörn. Frågan är vad som kom istället? 😉