Jag är så imponerad av Symeon och Hanna. Dom känner igen Jesus! Själv är jag katastrof på att känna igen folk. Väldigt krångligt i det här jobbet. December är en fasa när lucia och adventsmottagningarna duggar tätt och jag vet att jag träffat flera av de som nu minglar runt och dricker glögg på den här mottagningen på en motsvarande mottagning dagen innan, men jag kommer inte ihåg dem.
Men Symeon och Hanna kände igen Jesus. Trots att de aldrig hade träffat honom. De såg, och visste!
Ibland känner vi igen folk, trots att vi aldrig träffat dem förut. Nej, jag tänker inte på kändisar som man se helt oförhappandes på ett café eller så. Jag tänker på de där tillfällena när man möter någon, som blir en utsträckt hand, en hjälp, eller bara en knuff i rätt riktning. För Gud har en ovana att uppenbara sig på de mest oväntade sätt.
Och jag tänker på berättelsen om den gamla damen som satt på en parkbänk. Efter ett tag kom det fram en liten pojke. De satt där tillsammans på bänken, delade en påse bullar en av dem hade med sig. Funderade lite över livet, så där som man gör ibland. När den lille pojken kom hem till sin mamma undrade hon, som mammor brukar göra, vad han gjort.
– Jag tog en fika med Gud, svarade pojken. Och vet du mamma, jag hade ingen aning om att hon var så gammal.
Den gamla damen fick senare på dagen besök av sin dotter, som undrade, som döttrar gör, vad hennes mor gjort.
– Jag tog en fika med Gud, svarade den gamla damen. Och vet du, jag hade ingen aning om att han var så ung!
Ibland möter vi Gud på de mest oväntade platser, i de mest skiftande gestalter. Jag tror att är vi öppna för mötet, även de oplanerade, ser vi honom. Och ibland är det du och jag som får bära gud med oss i mötet med en annan människa. Bära ljuset! Symeon och Hanna hade inte skrivit in i sin almanacka att de skulle möta Gud. De visste inte när de vaknade på morgonen att i dag skulle det ske. Men när mötet kom, var de öppna, såg, förstod och visste. I dag är temat uppenbarelsens ljus. Sluter man ögonen är det väldigt svårt att se ljuset. Många människor i vår värld går omkring med ögonen hårt i hopknipna. Dom vägrar se. När de möter Gud i en annan människas gestalt, så ser de inte, för de är slutna. De förmår inte själva bära ljuset, för de är stängda. För det där hänger ihop. Jag kan inte vara sluten och stängd, och samtidigt se ljuset. Jag kan inte se ljuset utan att samtidigt bära det. Symeon och Hanna såg på världen med öppna ögon. De var öppna för Gud, och de såg ljuset, och kände igen Jesus.
Hur gör du?
Vad ser du?
Bär du ljuset, eller sluter du dina ögon?