Är en ledig dag. Har dagen innan skickat in min text till en blogg som ligger på Svenska kyrkan. ”Tankar inför Helgen” Tänker att jag skall belöna mig själv med några timmar på ett av Wiens alla underbara museum.
När jag kommer in på museet tar jag upp telefonen för att stänga av ljudet. Ser att jag fått ett meddelande från en av mina kollegor i Sverige. ”På grund av händelserna i Stockholm så publicerar vi inte Tankar inför helgen ikväll”
??? Händelserna i Stockholm????
Jag bläddrar fram DN i telefonen. Rubrikerna skriker emot mig! Lastbil som mejat ner människor på Drottninggatan i Stockholm! Jag står bara och stirrar på telefonen. Vet inte hur länge jag står där och bara stirrar på den fladdrande lilla telefonskärmen. Försöker förstå vad det är jag läser. Tillslut kommer en av vakterna på museet fram och harklar sig lite diskret.
Snabbt tar jag mig hem. Läser igenom twitter, Facebook, tidningar, allt jag kan komma över på spårvagnen hemåt. Allt i ett försök att skapa mig en bild, försöka förstå. Vad är det som händer i mitt hemland. I det som alltid, var jag än bor, kommer att vara min huvudstad.
Timmarna som följer känns overkliga. Följer nyhetsrapporteringen på nätet. Samtalar med folk på chatt och Facebook. När jag tillslut stänger av datorn är jag både ledsen och hoppfull. Sorgsen för att hatet och terrorn har drabbat mitt hemland. För att oskyldiga människor har dödats, skadats. Men jag är också hoppfull. För det jag sett är ett Sverige som står upp för varandra. Som hjälper varandra. Som står tillsammans och säger: Vi låter oss inte skrämmas. Vi kommer fortsätta stå för ett öppet samhälle. Vi står, Tillsammans!
Det blir också temat för mitt omskrivna blogginlägg för Svenska kyrkan om Tankar inför Helgen.