”Det förstår du när du blir äldre” Jag, en liten knodda som tyckte jag var så stor, jag hade ju faktiskt börjat skolan, bet ihop tänderna om min irritation och tänkte: ”Jag förstår visst!” Sedan blev jag äldre och förstod att jag ingenting förstod då, men nu när jag är äldre, då förstår jag. Och jag förstår att jag då, när jag var liten, inte hade förmåga att ta emot, eller ens att inse att jag inte kunde ta emot.
Kristendomen är en tro utan hemligheter. Det finns inga dolda budskap som bara avslöjas för en utvald inre krets. Nej, allt ligger i öppen dag. Tydligt och klart för den som kan se och höra. Som Jesus själv säger i Matteusevangeliet: ”Hör, du som har öron.” (Matt 13:9) Läser vi, ser vi hur Jesus genom hela evangelierna noggrant förklarar för lärjungarna vad som skall hända. Steg för steg. Att han kommer att plågas, torteras och dödas. Men också att han kommer att återuppstå. Att han kommer tillbaka. Och han försöker förklara att även om han sedan kommer att lämna dem (igen) så kommer han att sända någon till dem, en hjälpare. Men han förklarar allt för lärjungarna på deras nivå. På den nivån de förstår att ta emot. Senare kommer det att förstå mer. Senare, när de blir äldre.
Vad spelar då allt detta för roll för mig här i dag? Vi har ju läst boken. Vi vet hur det slutar?
Vi förstår oss inte alltid på Gud. Sanningen att säga så är vår Herre ganska ofta rätt svår att förstå sig på. Hans vägar är inte alltid raka och tydliga, utan, ska vi säga, outgrundliga? Men som en grundton i hela skapelsen klingar att vad som än händer, kan vi alltid lita på Gud
Elia i dagens GT-text är förtvivlad. Han förstår inte vad som händer och varför det händer. Han känner sig övergiven och fruktar för sitt liv. Och han vänder sig till Gud i sin förtvivlan. Och Gud svarar. Inte stort och pampigt eller bullrande och högt. Gud finns vare sig i stormen eller jordskalvet eller elden. Däremot finns han i den stilla susningen. Den tysta viskningen. Där är Gud. Där talar också Gud om för Elia att han inte är ensam. Att Gud är med honom.
Så är det också för oss.
Vi vet inte alltid vad som händer eller varför det händer. Likt Elia ropar vi till Gud och undrar och vill ha svar på den enda frågan: Varför? Vad är syftet? Och Gud svarar. Men aldrig stort och bullrande. Utan i en stilla viskning, ett stilla sus. Han förklarar för oss på den nivå som vi förmår ta emot. Ibland förstår vi först när vi blir äldre. När vi vuxit i vår tro. När vi förmår ta emot.
Men vad som än sker, hur mycket eller lite vi än förstår, kan vi alltid lita på att Gud finns där vid vår sida. Att han sänt sin hjälpare, sanningens Ande, att gå bredvid oss. Att finnas med oss. Gud går med oss, även när vi inte förstår