#metoo

Den drar som en stormvind över världen. Nätkampanjen #Metoo.

Tusentals kvinnor vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp. Tusentals kvinnor säger: ”Jag har också råkat ut för det” Tusentals kvinnor säger: ”Nu är det nog!!!”

Även jag kan, tyvärr skriva #MeToo. Även jag tillhör den allt för stora skaran kvinnor som bär på smärtsamma minnen av hur någon inte respekterat ett nej, utan tagit sig friheter de inte har rätt till.

Ändå tvekar jag att skriva dessa små ord. Varför ska alltid offret för sexuella trakasserier och övergrepp vara den som pratar, vittnar, berättar och åter igen berättar? När skall vi börja prata om förövarna? När skall de som begår dessa övergrepp, som inte respekterar en annan människas rätt till sin egen kropp, börja skriva på sin Facebookstatus: #JagOckså! ”Jag har också gjort fel” ”Jag är en del av problemet!”

För hur många kvinnor som än skriver på sin Facebook, Twitter, Instagram etc, Hur många TV-soffor de än intervjuas i eller hur många uttalande politiker än gör. Det är inte förrän vi börjar prata om även den andra sidan, förövarna, som vi kommer någon vart. Det är inte förrän vi börjar diskutera varifrån och hur kulturen att det är OK att kommentera en kvinnas kropp uppkommer som vi kan börja förändra den.

Talande är citatet från en man som blir anklagad. Där flera kvinnor samstämmigt kliver fram och talar om övergrepp, trakasserier och en kultur som luktar unket. Den anklagade mannens försvar är likt så många andra mäns försvar. Han fattade inte!

– Det är en sån skillnad på hur jag har uppfattat mig själv i den här branschen och hur verkligheten har varit. Jag har inte fattat att jag har gjort folk jävligt illa.

Tyvärr är han inte ensam. Vi lever i en kultur där en tjej ska ”kunna ta ett skämt” Där en kvinna ska bli glad över uppmärksamhet, även om den är oönskad. Där en grabb som tar hem en flickvän får en uppmuntrande dunk i ryggen medan tonårsflickans pappa får frågan om han ”laddat hagelbössan” (Ta en minut och fundera på vilken kvinnosyn som ligger bakom ett sådant uttalande. Är dottern en ägodel som skall försvaras med våld? Eller är hon en självständig människa kapabel att ta egna beslut?)

Vi måste tala om det. Inte bara övergreppen. Inte bara om alla tusentals gånger gränser överskridits. Utan vi måste tala om Varför det blir så. Varför finns denna kultur och vad kan vi göra för att förändra den?

Måhända då kommer även förövarna skriva en allvarligt menad tagg med innebörden att de gjort fel.
Måhända de då kanske fattar och förstår vad de gör.