Det tog ett tag..men tillslut hittade jag till Biblioteket, eller Det Tysta Himmelriket, här i Berlin. Jo, även här höjer jag medelåldern, precis som i Wien. och även här kan man ana tentaångesten som strömmar ur porerna på många av de medmänniskor som sitter böjda över de många skrivborden.
Så det mesta är sig likt, men ändå olikt.
Nu tänker jag inte bara på huset. Sitter i Statsbiblioteket vid Potsdamer plats, som av naturliga skäl är relativt nybyggt. Den moderna byggnaden med dominans av stål, glas och betong skiljer sig ganska drastiskt i både planslösning och stil från sin motsvarighet i Wien som är inhyst i Kejsarens gamla palats.
Nej, de små subtila skillnaderna handlar istället om när jag skall försöka ta mig in i denna helgedom.
I Wien var det en lätt uppgift att i entrén skaffa ett bibliotekskort. En vänlig upplysning om var förvaringsskåpen befann sig och att inga väskor fick tas in i biblioteket. Klart!
Bara svepa sitt fräscha nya bibliotekskort och gå in.
Samma procedur i Berlin är dock en något annorlunda historia.
Vid informationsdisken i entrén blir jag upplyst om att ”Anmeldung” är borta i andra ändan av entréhallen. Detta är en stor byggnad så låt mig säga som så, det är några meter mellan Informationsdisk och ”Anmeldung” Kommer dock tillslut fram, ungefär samtidigt som min stegräknare upplyser mig om att jag snart gått stipulerade antal steg för dagen.
Här får jag fylla in en lång blankett med namn, adress, telefonnummer etc osv.
Damen bakom disken tar sedan och omsorgsfullt fyller i mina uppgifter i datasystemet. Då jag inte kan uppvisa några bevis på att jag bor på den adress jag uppgivit utan bara att jag är jag, blir jag tydligt och ordrikt upplyst om att jag INTE kan låna hem några böcker utan endast och allena läsa dem här på biblioteket. Då jag förklarar mig nöjd med detta arrangemang fortsätter hon efter en misstänksam blick att föra in mina uppgifter i systemet. Efter koll av _både_ pass och körkort får jag tillslut mitt passerkort in till själva biblioteket.
Precis som i Wien är ytterkläder och stora väskor en no go. Tar därför ut det nödvändigaste, dvs telefon, dator etc ur väskan och lämnar in det övriga i garderoben. Garderobiären stoppar mig dock och påpekar att fodralet som är runt min Macbook Air inte är tillåten inne på biblioteket. Efter att ha tagit av det och han gett mig en misstänksam blick får jag låna en speciell korg att ha mina saker i. Ja, speciell och speciell. Är en vanlig kundkorg noggrant och tydligt märkt med att den minsann är bibliotekets egendom och var den skall återlämnas.
Tar mig tillslut fram till entrén till själva biblioteket. Ungefär samtidigt som min stegräknare glatt förklarar att jag inte bara gått dagens antal steg utan till och med överträffat mig själv! Sveper mitt nya fräscha bibliotekskort och tänker mig att gå in. Men blir genast stoppad av damen som sitter i entrén och som kräver att få titta i min korg. Har jag något otillbörligt med mig?? Hennes falköga sveper snabbt över mina få tillhörigheter och den nakna datorn innan hon ger mig en misstänksam blick, en kort nick och slutligen får jag gå in.
På något sätt är jag inte förvånad över att det, trots den öppna planlösningen och nästan fullsatt, är snudd på knäpptyst inne i biblioteket. Alla är nog rädda för att minsta viskning skall frammana Bibliotekarien – den Tyska versionen!
Bild från Pixar Wikia