Dagens tema är ”Prövningens stund”. Låter stort och allvarligt. Det är så lätt att se Prövningens stund som något isolerat. En specifik schemalagd händelse. Där och Då. Något som man klarar av, eller som man misslyckas med. Men både ni och jag vet, att så enkelt är det inte.
Det är onekligen intressanta personer Jesus omger sig med. Inte Guds bästa barn om jag får utrycka mig så. En av de mer färgstarka i gänget är Petrus. Den typiske ordningsmannen. Han beskrivs ofta som den äldste av lärjungarna och på målningar porträtteras han ofta med skägg och tydligt äldst. Jag vet inte om det stämmer. Men man ser när man läser evangelierna hur han tydligt och klart tar ledarrollen bland lärjungarna och är den som oftast gör sig till talesman för dem. Ordningsmannen helt enkelt. Den där som blir ordförande i den lokala klubben, drivande i villaföreningen och ser till att alla sopsorterar och att gångvägarna skottas på vintern! Ordning och reda!
Förvisso hänger Petrus just nu med en person som av de styrande uppfattas som rebellisk och omstörtande. Som vänder upp och ner på traditioner och konventioner. Men det är inte Petrus problem. För inom gruppen råder det ordning och reda. Det är viktigt! För någonstans inom sig så vet Petrus att Jesus är den som skall rädda Israel! Så börjar Jesus prata om att han skall lida, ja till och med bli dödad! Inte direkt bra för moralen i gruppen! Och vad ska folk runtomkring säga? Petrus tar sitt ansvar, tar Jesus åt sidan och försöker tala honom till rätta. Detta går ju inte an! Om han skulle skrivit en insändare skulle han undertecknat ”Vän av ordning” Men istället för ett tack, så får Petrus en rejäl utskällning! ”Håll dig på plats Satan!”
Nog är det allt som oftast som så att vi alla nog har den där lille ordningsmannen inom oss. De flesta av oss vill i alla fall låtsas att vi har koll på läget och kontroll över situationen. Att vi vet vad som skall hända och ungefär när. Framförallt är vi nog alla, precis som Petrus, övertygade om att vi har rätt. Vänner av ordning som vi alla nog lite grann är.
Och nu börjar det bli lite problematiskt. För tyvärr är vi nog alla medvetna om att Bibeln har lästs, och läses, på tusen olika sätt. Och en del av dem är mer ute efter att skapa egen makt än att göra Guds vilja. Det är enkelt att använda Gud som ursäkt. Gå emot människors regler och säga: ”Det är Guds vilja.” eller ”min tro bjuder mig att göra si eller så.” ”Även om det strider mot Människors bud så följer jag Guds bud.” Övertygad om att jag har rätt. Och så putsar man lite på helgonglorian och hänvisar till andra martyrer och ledare som blivit förföljda när de rakryggade stod upp för Det Rätta men som eftervärlden nu hyllar.
Frågan är om det stämmer? Gör jag Guds vilja som jag så stort säger, eller vill jag bara förhärliga mig själv? Prövningens stund kanske inte handlar så mycket om att motstå en viss frestelse en viss tidpunkt. Utan om att ständigt ställa sig frågan; Vem låter jag styra i mitt liv. Vems ärenden går jag? Vems vilja låter jag råda Mina egna, eller Guds.
Petrus, vännen av ordning, drevs kanske mer av att upprätthålla det yttre skenet av ordning och reda och mentalt skottade gångvägar, än av Guds vilja. Våra medmänniskor, och ibland vi själva, kanske ibland drivs mer av önskan av egen vinning och makt än att följa Gud bud.
Och vi kommer tillbaka till grundfrågan:
Vems vilja är det egentligen som råder?
Vems ärenden går jag?
Mina egna eller Guds?