Svenska kyrkan har en egen Facebook sida. Det är en mycket aktiv sida som sköts av ett väldigt bra sociala media-team. Med jämna mellanrum anordnas där Bönekväll. Enkelt uttryckt. Vi lägger upp ett inlägg som säger ungefär: ”Vill du be med oss? Mellan 19:00-21:00 finns präster här som ber tillsammans med dig. Skriv din bön i kommentaren”
Reaktionerna är varje gång överväldigande!
Nu senast var vi tre präster och en administratör som satt redo vid tangentborden. Jag ser det som ett stort förtroende och en ära varje gång jag blir tillfrågad om att vara med.
19:00 la vi ut inlägget. När klockan visar 19:15 ligger vi redan efter. Tankarna och önskemålen om bönehjälp bokstavligt talat strömmar in!
Människor som ber för sjuka familjemedlemmar, för barn och barnbarn och till och med barnbarnsbarn. För stundande giftermål och genomgångna skilsmässor. För nydöpta barn och vuxna barn. Det är glädje och sorg om vartannat. Tacksamhet och förtvivlan.
Och vi ber.
Ber och skriver ner våra böner och skickar.
Svaren kommer snabbt tillbaka. Små hjärtan, enkla tack.
Ibland ser vi hur folk i tråden börjar be för varandra. Och det formas små nätverk av människor som sträcker ut en hand till varandra. Som klappar en tårdränkt kind och säger: Du är inte ensam, vi finns här och ber med dig!
Jag får ibland kommentaren att möten via internet inte är ”på riktigt” och därför inte räknas. När jag efter några timmar loggar ut och stänger av datorn är jag fortfarande uppfylld av alla möten som skett. Alla samtal som förts. Och jag funderar, hur mer ”riktigt” och ”äkta” kan det bli än att få möta människor precis just där de är och be tillsammans med dem?
Kan man be på internet? Kan man vara Kyrka på nätet? För mig finns bara ett svar på den frågan. Ett klart och enkelt Ja!
