En församling är och förblir dess medlemmar. Till syvende och sist så är prästens uppdrag ”bara” att leda och hjälpa församlingen att växa och utvecklas. Men det är församlingsborna, de engagerade, de frivilliga, de tysta, de högljudda, de aktiva, de passiva, de som kommer ofta, de som kommer bara ibland som är och bär församlingen.
Sällan är det så tydligt som i en utlandsförsamling där vi präster har tidsbestämda kontrakt. Under en kortare eller längre tid får vi vandra tillsammans med församlingen, men tillslut kommer dagen då det är dags för oss att åka tillbaka till Sverige och lämna över stafettpinnen till nästa. Församlingen är kvar, prästen är ny, men uppdraget är detsamma – att leda och hjälpa församlingen att växa och utvecklas.
Mitt kontrakt här i Nederländerna går ut nu under 2022 och det har blivit dags för mig att åka tillbaka till Sverige. 1 Februari börjar jag min nya tjänst i norra Dalarna, och någon annan kommer att ta över här i Nederländerna.
Det är många tankar och känslor nu när jag står på tröskeln till att lämna ”min” församling. Hur skall det gå? Hur skall det bli? Samtidigt vet jag att allt kommer att gå bra. Församlingen har funnits här långt innan jag kom. Ja, till och med innan jag föddes. Och den kommer att finnas kvar i en eller annan form efter det att jag lämnar.
Jag har fått äran att vara medvandrare under några korta, lätt omtumlande och kaotiska år, och för det är jag tacksam. Nu är det dags för nya äventyr, ny församling, nya möten, men fortfarande samma uppdrag – att leda och hjälpa församlingen att växa och utvecklas