Den moderna champagnens moder

”Champagne ska vara kall, torr och gratis.” ett av Winston Churchills mer berömda citat. Och idag är majoriteten av den champagne som konsumeras just torr, även om inte alltid gratis.

Detta har vi en av Champagnes mer berömda änkor, Madame Pommery, att tacka för.

Louise Mélin föddes den 13 april 1819 i Annelles. 1839 gifte hon sig med Alexandre Pommery och kort därefter fick det sitt första barn. Alexandre var framgångsrik entreprenör inom ull-industrin och paret levde gott på dessa framgångar. 17 år senare får de sitt andra barn, och Alexandre bestämmer sig för att återgå till affärsvärlden och han gör det genom att 1856 slå sig samman med Narcisse Greno som är aktiv inom vinindustrin.

Bara två år senare, 1858, dör dock Alexandre, och Louise är nu änka med två barn, varav en är inte ens två år gammal.
Hon bestämde sig snabbt för att kliva in i affärsföretaget i sin mans ställe, och tog snart över hela verksamheten. Det första hon gjorde var att sälja av den delen som fortfarande handlade med ull för att satsa helhjärtat på vintillverkning. Där tog hon lika snabbt beslutet att sluta tillverka stilla röda viner och istället fokusera på Champagne.
Som jag tidigare berättat var Champagne från början en väldigt söt dryck som mest serverades som dessert. Detta passade den ryska publiken.
Louise Pommery, som i sin ungdom gått på internatskola i England och talade språket flytande, visste dock att engelsmännen föredrog en torrare mer elegant smak. Så trots motstånd från både hennes ekonomichef och vinmakare, som hävdade att den torra champagnen var som att dricka rakblad, stod hon på sig. Hon ville ha en champagne som ”är lättare, fruktigare, elegantare.” Man gjorde som hon sa och drog ner kraftigt på sockret och klassen ”Brut” var född. Engelsmännen föll som furor för denna eleganta dryck som passade både före som till maten. Och idag är över 80% av all champagne som konsumeras i denna torra, eleganta stil.

För att fira denna framgång gav Louise Pommery alltid sina anställda ledigt en gång om året, då hon fyllde år. Som tack skickade därför staben alltid hennes favoritblommor, rosor till henne. Hon var också en av de första företagsledarna i Frankrike som skapade pensions- och hälsofonder för sina anställda.

Men Louise Pommery förändrade champagneindustrin även på fler sätt än att introducera den torra champagnen för världen.  
Hon hade sett hur turister, särskilt amerikaner och britter, vallfärdade till änkan Clicquots slott och anar här en inkomstkälla. Hon låter därför bygga om sitt eget slott i centrala Reims i Elisabetansk neo-gothic stil. I berget under utökar hon de långa gångarna, som inte bara används för förvaring och lagring av champagnen, utan låter även dekorera dem med olika kalkreliefer för att ge en konstnärlig touch. Senare kommer hon även låta sätta upp namn på alla olika länder och större städer dit hennes champagne exporteras.

Louise Pommery var alltså först med att fokusera på vinturism. Något som lever kvar än i dag och Pommery kan räkna in mer än 90 000 besökare per år. Likaså fortsätter traditionen med konst och vin i det att det varje år arrangeras konstutställningar med samtida konst i kalkgrottorna under slottet.

Den 18 mars 1890, dog Louise Pommery på sitt lantställe i Chigny-la-Montagne nära Reims.

Över 20 000 personer samlades på Reims gator för att hedra hennes stora insatser för staden och champagneindustrin. En hyllning gavs även av den franske presidenten som officiellt ändrade namnet hennes landställe, Chigny-la-Montagne till Chigny-les-Roses, som en hyllning till hennes kärlek till rosor. Ett namn som den lilla staden bär, med stolthet, fortfarande idag.