Befinner mig för tillfället i Moseldalen, Rieslings hjärta. För även om rieslingdruvan fins nästan överallt i världen är det ändå något speciellt med Riesling från just Mosel. Den unika jordmånen och de branta sluttningarna ger en alldeles speciell karaktär och smak till vinerna som inte kan återskapas någon annanstans.
Ett av mina första stopp är hos Markus Fries, vinmakare i åttonde generationen. Det är på intet sätt en stor vingård jag besöker. Tvärtom är detta verkligen i alla aspekter ett familjeföretag. Den totala arean är endast 6 ha, utspritt över Moseldalens branta sluttningar i mer eller mindre stora, eller snarare små, slots. Men vinerna som produceras håller exceptionellt hög kvalitet och är gjorda med kunskap tillägnad under generationer och med ett varmt hjärta som brinner för just vin i allmänhet och Riesling i synnerhet.
Vi börjar vårt möte med en tur genom de olika vingårdarna och Markus visar mig både de unga vinstockarna han själv har planterat och de som han har fått ta över från tidigare generationer. När jag frågar är han lite osäker kring åldern på de äldsta stockarna. Han gissar på någonstans runt 100 år. Stoltheten och tacksamheten till tidigare generationer är påtaglig. De unga vinstockarna, blott 20 år gamla, säger han, är planterade just med kommande generationer i åtanke. De ger förvisso helt ok druvor redan nu, men kommer bli så mycket bättre senare.
Tillbaka på gården får jag provsmaka ett urval av vinerna. Att ha sett var de växer, se skillnaden i jordmånen, känna sluttningars lutning, ger verkligen en extra dimension när man senare får smaka på slutprodukten.
Vi börjar med några unga viner från 2022 och -21. Båda är torra, klara med frisk syra, blommig doft och en tydlig mineralitet. Trots att det är samma druva och samma hand bakom tillverkningen är växtplatsernas olika jordmån påtaglig och tydlig. De två vinerna är så lika, samtidigt som de har helt olika karaktär och stil. Den första, Blauschiefer, har en klar, frisk mineralitet med klassiska toner av äpplen och honung. Vin nummer två, Auf der Schwarzen Lay , som alltså kommer från en annan plats och därmed annan jordmån, är dovare i tonen. Äpplena är här snarare röda än gröna och den tydlig honungsdoften har drag av skog. Samma druva, samma vinmakare, men två olika växtplatser, två olika viner.
2003 var ett besvärligt år i Mosel. Värmen gjorde det svårt att behålla den klassiska syran i druvorna. Ett undantag gjordes och det blev tillfälligt tillåtet att tillsätta syra för att kompensera. Markus Fries valde, efter konsultation hos sin Far och Farfar, att avstå. Och nu, 20 år senare, är det klart att han gjorde helt rätt! Jag fick äran att provsmaka hans Lesura 2003. Det är ett elegant, komplett vin som efter 20 år har åldrats med välbehag och nu visar upp lager på lager i doft och smak.
I vanliga fall funderar jag alltid automatiskt på vilken mat som skulle passa till vinet. Men Lesura 2003 är en drottning som skall avnjutas ensamt. Hon behöver inget komplement eller distraktion, utan är nog i sig själv.
Markus Fries är en vinmakare som egentligen inte gör vin. Han bara, med hjälp av skicklighet och erfarenhet, med respekt för naturen såväl som traditioner, lockar fram det vin som redan finns i druvorna.
