Även på en improviserad liten mickrosemester behöver man äta.
Vår färd tillbaka till Wien gick i snirkliga småvägar. Var nämligen Wild and Crasy och stängde av GPS’n, eller Majsan som den numer heter.
(Någon som ständigt och jämt talar om hur du skall köra bör, tycker vi, tilltalas med namn.)
Efter lite långsam färd där vi förundrade oss över landskapet gjorde sig dock lekamliga behov av hungerkaraktär sig dock påminda.
Nu är vi ju dock i Österrike och därmed aldrig långt ifrån ett näringsställe i någon form. Första Gasthaus vi tittade in i var dock, förutom fullt av cigarettrök även ockuperat av cyklister till sista plats.
Vi blev dock vänligt hänvisade till nästa näringsställe som enligt uppgift skulle ligga vid ”banhof”
Väl där placerar vi oss vid ett av borden ute i skuggan av ett stort träd. Servitrisen, en stadig matrona kommer fram för att ta våra beställningar.
Då vi avslöjade oss som icke tyskspråkiga såg hon ytterligt bekymrad ut. Men då de hade en Tages-meny så bestämde vi oss snabbt för tre versioner av densamma.
In kommer först en, vad vi nu lärt oss, klassisk soppa bestående av smakrik buljong med en knödel i. Typ soppa med en stor klimp.
Då denna är vederbörligen uppäten kommer så huvudrätten.
Lite nyfiken är jag på vad det är vi egentligen beställt.
Visar sig vara Bratwurst, dvs två stycken bleka, men smakrika stekta korvar. Dessa tronar på en mycket generös hög av krämig, blek surkål. Bredvid ligger några bitar som gör sitt bästa för att efterlikna stekt potatis. (Dom misslyckas)
Efter denna milt sagt stadiga lunch dröjde det många timmar innan vi blev hungriga igen.