Så här i sommartider när bröllopsbilderna duggar tätt kan jag inte låta bli att fundera över just kärlek.
Kär och galen, Galet kär, Kärleken är blind, Den som älskar utan vansinne har inte älskat alls.
Uttrycken är många, och alla berättar de om samma sak. Om den himlastormande kärleken som sveper bort både tid och rum. Evig, oförstörbar.
Ja, till och med bibeln pratar om den. ”Inte ens de största vatten förmår utsläcka kärleken.”
Och i softat motljus kysser de älskande tillslut varandra…och allt är bara sååååå vackert.
Men vi andra då?
Vi som inte har upplevt den där rosaskimrande, himlastormande föreälskelsen.
Utan bara den där lite mera vardagsgrå, den där kärleken som snarare för tankarna till en lätt bris, än en svepande storm.
Vi vars hjärta inte hoppar över ett slag när vi ser den vi älskar, och vars handflator inte blir blöta av svett, eller vars tunga faktiskt fortfarande fungerar, trots att vi står framför vår kärleks ömma låga.
Har inte vi älskat då?
Måste kärleken, för att räknas som sann, vara som på film?
”Du skall älska din nästa som dig själv”
Allt som oftast fastnar vi i den första delen. Vi försöker älska alla andra.
Vi slår knut på oss själva. Allt i vår strävan att älska vår nästa.
Kärleken blir tillslut så självutgivande att den blir självutplånande.
Och så står vi där, urkramade, sönderälskande, och känner oss bara…tomma….
Jag som älskat så? Hur kan det bli så här?
Jag gjorde det ju av kärlek, och ändå gjorde det så ont….
Jag vet inte varför, men vi glömmer så lätt bort den andra delen i meningen.
Att innan jag kan älska någon annan, måste jag älska mig själv.
Innan jag kan ge till någon, måste jag själv orka ta emot.
För att se någon annan i ögonen, måste jag först se mig själv, och tycka om det jag ser.
Älska din nästa som dig själv,
För du kan bara älska din nästa så mycket som du älskar dig själv
De två skall bli ett.
Två träd som står bredvid varandra. Växer tillsammans, men samtidigt var och en för sig. Dricker ur samma källa, men sträcker sina grenar åt olika håll.
I det ena trädet har en fågel byggt sitt bo. Mot det andra trädets fot lutar en myrstack.
De är lika de två träden. Står så tätt tillsammans att de på håll ser ut som ett.
Samtidigt är de två.
Precis som två människor som lever tillsammans. Nära varandra.
Som ett.
Samtidigt två unika individer, med sina känslor, tankar, funderingar.
Ingen är beroende av den andre, samtidigt som det får stöd och hjälp av varandra.
Två blir ett, som blir större än så.
För det är nog så, att när kärleken finns där. När den är sann. På lika villkor.
Inte fläckad av Hollywoods myter, inte bunden av vår egen otillräcklighet.
Utan fri.
Då växer den, sträcker sig mot himlen, och utan stora ord, utan svepande stråkar eller softat motljus, den bara är!