Idag är det Epifania, eller enklare uttryckt: Trettondag Jul. Är i dag enligt traditionen som de vise männen tillslut hittar fram till det lilla stallet i Betlehem. Det är en dag som i många länder, bland annat Österrike, firas väldigt stort, och tack vare de vise männen här kallas Dreikönig – Tre konungar.
Då man som präst i en utlandskyrka sällan har chans att gå på andra gudstjänster än sina egna tog vi i dag chansen. Och varför då inte göra det ordentligt? Valet föll på Stephandomen och Pontifiklamt mit Erzbischof Kardinal Christoph Schönborn. En väbesökt tillställning, komplett med om inte en hel, så i alla fall en halv symfoniorkester, kör med solister, Kardinal, en uppsjö med präster, korgossar och kyrkvärdar.
Att få sitta i Stephansdomen och lyssna på hur kören framför delar ur Franz Schuberts Mässa i B-Dur är en gudstjänst bara i sig.
Lätt yrkesskadad som man är kan jag ju då inte låta bli att tjuvkika lite extra på vad prästerskapet har för sig. Måste erkänna att även om det inte är en tradition jag själv skulle vilja bära vidare, känns lite främmande så där, så är det ändock lite häftigt med klingande klockor och rökelse. Säga vad man vill om den katolska kyrkan, men det här med att i gudstjänsten tala till alla sinnen har de kläm på.
Vid nattvarden sedan var det för enkelhetens skull ett antal olika stationer. Då såg jag det, och kände att skillnaden mellan oss ändå inte är så stor: Den nervöse prästen.
Han kom med sin skål med nattvardsoblater att dela ut till folket. Ställde sig där han tyckte det var bra, och fick snabbt en tillrättavisning av sin äldre kollega och hänvisning till vart han egentligen skulle stå. Lätt stukad gick vår nervöse präst dit och började dela ut Kristi kropp.
Många var det som samlades runt honom. Så många så att vår nervöse präst inte ens såg ett äldre par utan hoppade över dem flera gånger. De stod dock tålmodigt kvar och fick tillslut även de del av sakramentet. Total förvirring uppstod dock hos den stackars prästen när en av damerna framför honom istället för att räcka fram handen för att ta emot oblaten la handen på sin axel. Är ett allmängiltigt internationellt tecken att man ”bara” vill ta emot välsignelsen. Något varje präst, katolsk som ortodox som luthersk vet.
Dock tydligen inte vår nervöse präst i Stephandsomen denna dag. Helt ställd tittar han bara på kvinnan, säger frågande ”Corpus Christi?” för att sedan snabbt gå vidare.
Jodå, jag kände igen mig! Kände en sekund för att lägga en tröstande hand på hans arm, och säga så där kollegor emellan: ”Det är lugnt, vi har alla varit där!”
För även om vi uttrycker vår tro på olika sätt, och har olika lösningar på livets problem, så är vi i grunden väldigt lika. Så är det fortfarande samma Gud.
Har fått reda på att ”handen på axeln” inte är så allmängiltigt tecken som jag alltid trott. Kan dock av egen erfarenhet säga att det brukar fungera i Wien, såvida det inte är en nervös präst. 😉