Sitter på McDonalds. Vid bordet bredvid sitter en ung kille med texten ”Volbeat” tatuerad över hela underarmen. Vill ta en bild men är för blyg. Kan inte låta bli att fundera över varför en ung kille från Österrike tatuerar in namnet på en dansk hårdrocksgrupp. Får dock fortsätta att leva i ovisshet då de hinner gå innan jag tar mod till mig och fråga dem.
Nu kanske någon undrar varför en svensk präst, som inte frivilligt lyssnar till något komponerat efter 1875 över huvud taget känner till en dansk hårdrocksgrupp av det mera….hårdföra, slaget.
Allt beror på en ung kille, som jag tyvärr aldrig fick träffa. Oliver Byström. Han är bara 14 år när han får reda på att han har cancer. Förloppet går väldigt snabbt, och bara några veckor efter att han fyllde 15 så dör han på grund av sjukdomen.
Under de 6 månader han är sjuk hinner han dock sätta outplånliga spår. Bland annat genom att se till att barnavdelningen på sjukhuset fick del av digital-tv utbudet. Kan låta som en småsak, men är viktigare än man tror när man ligger på sjukhus. Efter Olivers död har insamlingen i hans namn fortsatt att växa.
Idag skulle Oliver ha fyllt 18 år. När jag såg den där unge killen på McDonalds, glatt pratande med sin kompis, uppenbarligen planerandes en fest, tänkte jag på den unge kille som aldrig fick chansen att upptäcka världen. Jag har skrivit det förut, men kan skriva det igen och igen: Fuck Cancer!
Var kom då Volbeat in i det hela?
Jag fick äran att hålla i Olivers begravning. Där spelades bland annat en låt av Volbeat.