Med jämna mellanrum så tar jag min lilla frukt-märkta dator med mig och placerar min lekamen på ett därtill lämpligt café med internetuppkoppling. Eftersom jag inte blir störd av vare sig telefonsamtal eller pockande tvätthögar får jag fascinerande mycket gjort då jag på detta sätt flyttar ut kontoret. Enda störningsmomentet är en servitör som då och då undrar om jag vill ha mer kaffe eller kanske en bit kaka. Ett avbrott jag absolut kan överse med. Nackdelen är dock att nämnda servitör brukar även vilja ha betalt för kaffet och kakan. Och i takt med att min plånbok på grund av kakorna minskar i omfång, ökar, på grund av samma kakor, mitt midjemått. Annan strategi för att finna arbetsro är därför av nöden.
Nu är ju Wien, förutom huvudstad, även en universitetsstad. Har funnits ett Universitet här sedan 1365. Och Universitet = studenter som behöver läsesalar. Finns ett antal möjligheter runt om i staden. Själv har jag skaffat mig ett ”Benützerkarte” på Österreichische Nationalbibliothek. En institution av den lite större klassen med sina 7,4 millioner(!) poster. När jag kliver in i läsesalen är det precis som jag minns det från min egen studietid. Rad efter rad med bord, utrustade med läslampor, bra placerade kontakter för datorn, och den oefterhärmliga doften av böcker och tentaångest. Trodde först att jag skulle höja medelåldern, avslöja mig som sedan länge f.d. student och bli omedelbart och förnedrande utkastad. Visade sig dock att vi här är en salig blandning av gamla och unga som i kompakt tystnad, endast störd av det diskreta knattrandet på datorer och det försiktiga bläddrandet i böcker, försöker tillägna oss kunskap. Eller som i mitt fall, försöker skriva i hop en predikan eller två.
Nu skall jag bara 1. klura ut hur man beställer fram önskade böcker ur förråden och 2. lära mig tyska så att jag kan läsa dem. Så kommer förhoppningsvis framtida predikningar både gnistra och glimma… 😉
Snyggaste ”lånekortet” på länge. 😉