Detta med att tro är väldigt speciellt.
I Sverige är det verkligen en privatsak. har ett antal gånger råkat ut för att folk, ytterligt försiktigt och med många ursäkter, för frågan är ju så privat, undrat om det möjligtvis är så att jag tror på Gud? (Föga förvånande kan jag avslöja att svaret på den frågan är: Ja, jag tror på Gud. 😉 )
Att öppet erkänna att man tror, är nästan tabubelagt i Sverige. För säkerhets skull lägger man in en brasklapp att man ”Inte tror exakt så som de säger i kyrkan” alternativt ”jag tror på mitt eget sätt” allt för att inte stämplas som ”Religiös” Ett uttryck som ofta har en väldigt negativ klang.
Fick en gång kommentaren: ”Det är så bra med dig, för du är inte så religös” Vet att det var menat som en komplimang, men hade just då svårt att se det som en sådan då kommentaren fälldes strax efter en gudstjänst. Var tvungen att fråga personen några dagar senare vad hen menade och fick då förklarat att trots att jag pratade om Gud och uppenbarligen var troende, så var jag ändå ”normal”….
Att tro på Gud, att vara ”Religiös” är inte konstigt. Det är en del av vårt liv, vår personlighet, som många av oss delar. Ju fler av oss som kliver fram ur skuggorna och öppet säger: Jag tror på Gud! Ju mer normalt kommer det att bli.
I dagarna startade Svenska kyrkans satsning ”Dela tro – dela liv” på Facebook. Olika människor som på ett enkelt och rakt sätt delar med sig av sina tankar om tro.
Detta med att tro är väldigt speciellt – det är nämligen helt normalt!
