Beskrev ju tidigare hur jag såg mig nödsakad att krypa till korset, inse att utsidan inte matchar insidan och bege mig till närmaste optiker för att eventuellt skaffa läsglasögon.
Vill väl inte påstå att optikern antydde vit käpp eller liknande. Låt oss bara säga som så att det aldrig var någon diskussion huruvida jag skulle ha glasögon eller ej. Frågan var snarare om de skulle vara progressiva eller inte.(!)
Nu har jag hämtat ut mina nya fina (icke progressiva) glasögon. Och en helt ny värld har öppnat sig!!
Visste ni att det på träden här i stan växer löv och inte en odefinierbar grön suddig massa!
Och skylten på huset mittemot har text, inte abstrakta gråa former!
Har alltid berömt mig av att se bra på långt håll. Och det gjorde jag kanske en gång i tiden. Inser dock nu när jag blickar ut på världen genom mina stålbågade att jag de senaste åren gått som i en dimma.
Den första jublande glädjen över att kunna se allt klart och tydligt försvinner dock snabbt när jag kommer hem och nu med förödande skärpa ser damtussarna i hörnen och spindelnäten i taket.
Ända tills jag kommer på vad jag skall göra!
Tar helt enkelt av mig glasögonen, och se, det försvann!!! 🙂
