Bland det svåraste som finns är att predika för barn.
De är snabba och obarmhärtiga kritiker som direkt låter dig veta om du lyckas eller ej.
Vuxna är oftast tillräckligt artiga för att sitta kvar och i alla fall se ut som att de lyssnar.
Småknattar däremot reser sig helt frankt och går alternativt hittar något annat att roa sig med när predikan blir för tråkig. (Vilket brukar hända efter ungefär en halv minut)
I dag är det Tacksägelsedagen. Tacksamhet och Lovsång. Ett nog så knepigt ämne att predikaöver för vuxna. En ack så stor utmaning när åhörarskaran utgörs av barn.
Hur predikar man om Tacksamhet utan att det blir en hel skog av pekpinnar?
Som en extra tvist/utmaning så är ju inte alla barn lika gamla! Och tro mig, det som fångar 5-åringens intresse är INTE samma som fångar 10-åringen. Dessutom finns det ju vuxna där som också vill höra en matnyttig predikan….
Hmmm funderar allvarligt på att åldersbegränsa inträdet på gudstjänsterna. (Nej, i dag har vi gudstjänst för 6-åringar. Så du är 43? Ja då kan du få komma nästa söndag när vi har mässa för 35-45 åringar)
Fast vid nämrare eftertanke kaske det motverkar det här med gemenskapstanken lite…. 😉