Måhända det är för att jag här i främmande land är omgiven av ”fel” musik. Men måste erkänna att de svenska julpsalmerna och julsångerna blir viktigare och viktigare för varje år. Jo, även ”Stilla Natt” spelas i varje gathörn även här i Wien och mer eller mindre kreativa versioner av ”Jingle Bells” kan höras ur affärernas högtalare.
Men ”Nu tändas” och ”Jul, Jul strålande jul” lyser med sin frånvaro. Det ekar tomt utan dem och julkänslan vill liksom inte infinna sig.
Men när nöden är som störst osv… Vi firar ju faktiskt Jul i kyrkan! Tack vare mycket driftig kantor sätts det denna jul även ihop en liten julkör för att försäkra oss om att få höra i alla fall några av de älskade julsångerna.
Då min saliga moder en gång i tiden drillade mig i grundläggande sångteknik och ett antal kantorer jag jobbat med därefter fortsatt undervisningen kan jag numera träffa tonerna med hyfsad korrekthet och har ett inte allt för dåligt tonomfång. Går alltså glatt med i nämnda julkör.
I kören är det körledaren som bestämmer. Oinskränkt! Vår kära kantor utnämner mig snabbt till sopran. Inga problem där. Brukar hamna i den stämman. Så lutar mig lugnt tillbaka och kikar igenom noterna på de välkända melodierna. Sätter mig dock snabbt upp och undrar om det är feltryck eller om någon (Läs: kantor) skämtar med mig. En av stämmorna, som jag tydligen skall sjunga, rör sig nämligen på höjder som kräver syrgasmask och tryckdräkt!
Ett diskret påpekande om att undertecknad lider av mental höjdskräck och att om någon mot förmodan skulle lyckas ta dessa toner som är markerade strax utanför papprets yta församlingen riskerar att få byta glasfönstren i kyrkan möts med ett glatt: ”Det där klarar du!”
Övade under gårdagen lite försiktigt på stämman i min ensamhet. Hörde en hund yla i fjärran. Vill inte uttala mig om huruvida det hade något samband.
På julafton är det dags att sjunga ”på riktigt” Rapport följer. 😉