Just nu pågår rekryteringen till nya tjänster inom SKUT. (Är du nyfiken och vill kolla årets möjligheter så klicka HÄR) Får lite försiktiga förfrågningar om hur det är att jobba inom SKUT egentligen! Och eftersom jag är en snäll och vänlig själ tänkte jag nu släppa in dig bakom kulisserna och berätta den osminkade sanningen om hur det är att jobba i en SKUT-församling, egentligen!
Det första som slår en när man tillslut landar på sin destination och skall börja jobba är: Det är inte som hemma! Jo, jag vet. Borde ju vara helt logiskt och inte komma som en direkt överraskning. Men på något konstigt sätt så gör det ändå det. Nu talar jag inte om det faktum att mjölken inte smakar likadant som i Sverige och att det talas ett annat språk på gatorna. Utan även att arbetet är annorlunda. Samma, men ändå inte.
Själv gick jag från att arbeta i en församling med över 20 anställda till ett arbetslag på 2 (inklusive mig själv) Helt plötsligt låg det på mitt ansvar att se till att altarduken var rentvättat och struken, blommorna vattnade och att nattvardsgrejerna var på plats när gudstjänsten började.
Likaså har jag nu gudstjänst varje söndag. Förut predikade jag kanske två söndagar av fyra. Numera är det varje söndag. Jag kan inte förneka att det ibland sliter på de ”teologiska musklerna” och det kanske inte är varje söndag jag förmår leverera en genomtänkt och genomarbetad utläggning av dagens text. Samtidigt är det rogivande att på detta sätt verkligen leva i kyrkoåret. Det blir en naturlig rytm.
Att vara enda personen inom ditt gebit är också annorlunda. Hemma i Sverige har jag alltid arbetat i församlingar där jag haft en eller flera prästkollegor i arbetslaget. Och även om man skulle arbeta i ett pastorat som är så pass litet att man är ensam präst, så är närmaste prästkollega bara max någon mil bort. Numera sitter närmaste prästkollega i ett helt annat land och jag är enda svenska prästen på 304 620 km2. Det gör bland annat att detta med lediga dagar är något som inte alltid kan schemaläggas. Likaså att internet och sociala media blivit lite av en livlina och andningshål för att fylla på och få del av det kollegiala samtalet präster emellan.
Nu börjar vi närma oss det som jag upplever som det absolut mest givande med att arbeta i SKUT. Möjligheten och nödvändigheten av att finna nya vägar!
Som präst i SKUT, (men jag är säker på att detta gäller även andra yrkeskategorier) får jag möjlighet att utveckla så många fler delar av min personlighet och mitt yrkeskunnande än vad jag hade möjlighet till ”hemma” Man tvingas helt enkelt till att vara kreativ och finna lösningar när man skall försöka arbeta under helt andra förutsättningar.
Jag har utvecklats i min syn på kyrkan och i min tro. Mycket för att jag i mötena med andra trosinriktningar och kyrkor tvingats se på mig själv utifrån och fundera över frågan Vem jag är och Vad jag står för.
När man står i ett hörn på en fotbollsplan och skall fira gudstjänst funderar i alla fall jag över vad som verkligen definierar en gudstjänst. Vad behöver jag göra och vad behöver vi ha med för att även detta skall vara en fullvärdig gudstjänst? Trots att, eller kanske tack vare, att den firas i hörnet på en blåsig fotbollsplan.
Även om ”min” församling är utspridd över fyra olika länder är mycket av arbetet att jämföra med gamla tiders ”Bya-präst” när kyrkan låg mitt i byn och alla visste vem prästen var. Svenskar som presenterar mig för lokalbefolkningen som ”our priest” Svenskar som hör av sig, kommer fram på stan eller kommer över till kyrkan, och som den naturligaste sak i världen refererar till det som ”sin” kyrka. Som talar om ett ”vi i Svenska kyrkan” och känner samhörighet, även om det var både ett och två år sedan de kom på en gudstjänst senast. Kyrkan spelar roll i deras liv och är viktig.
Att få vara en del i detta gör mig både glad och ödmjuk.
Jag skall inte förneka att det är mycket jobb ibland. Periodvis kanske för mycket. Har väl även ibland funderat över varför jag som präst skall stå och baka kanelbullar. Tills jag står där sida vid sida med en församlingsmedlem, och vi börjar prata om livet, om döden, om tro och tvivel, samtidigt som kanelbullarna växer fram under våra händer.
Att arbeta i SKUT, är inte ett arbete, det är väldigt mycket en livsstil. Det går inte att göra halvhjärtat. Det är inget man gör 9-5 måndag till fredag. Men om man vågar ge det en chans, vågar pröva att för i alla fall en kort period, leva, verka, andas SKUT, så vågar Jag lova en erfarenhet som kommer att ge så oändligt mycket mer tillbaka.