Olikheter är bra. Ett arbetslag där vi är olika är mycket bättre än ett där alla är lika. En kör låter bättre om det är flera stämmor än om alla sjunger unisont. Visserligen kan unison kör låta bra, men det blir alltid lite…mer, när stämmorna kommer in. Eller i ett fotbollslag. Alla kan inte vara målvakt, utan det måste finnas olika spelare.
De pedagogiska och retoriska bilderna för att visa hur jättebra det är att du och jag inte är likadana är flera och vi har nog hört de flesta Kanske till och med sagt de själva ett antal gånger Och ändå…. Ändå står vi där och irriterar oss på den andre. Tycker att ”nu är det dags att ordna upp det här. Få lite ordning och reda”
Vi vet att olikheter är bra. Ändå så har vi så svårt att stå ut med dem som har andra åsikter än vi själva. ”Enheten i Kristus” blir så lätt att Alla skall jag göra som jag, tycka som jag och läsa samma version av Fader vår/Vår fader som jag.
Hur olika får vi tycka och tänka då i vår kära kyrka? När vi pratar om Enheten i Kristus, när vi i trosbekännelsen säger att vi tror på ”en helig allmännelig kyrka” är det då OK att tycka att de finns de som har uppfattat evangeliet fel? Måste jag hålla med min granne i kyrkbänken? Eller får jag tycka att hens åsikter är helt uppåt väggarna?
Ungefär så här dags i diskussionen brukar någon sucka nostalgiskt och muttra något om att ”förr, då minsann, då höll man ihop. Urkyrkan liksom” Tyvärr, inte ens då…
Vi behöver inte gå längre än till dagens episteltext för att hitta splittring och problem. Paulus läxar upp de kristna i Korinth och påpekar att det är Kristus som är centrum, inte olika tillfälliga ledare. Ja även i Jesu ord kan vi höra en suckan och bön om att vi ska hålla ihop, vara ett. Men vad är då detta, ett? Ska vi alla vara exakt lika och tycka, tänka, säga och agera med en stämma, likadant? Nej, det vet vi redan, det skulle inte bli bra. Att vara ett skall inte förväxlas med att vara en.
Har ni hört triangeln i symfoniorkestern? Den finns där. Till och med Berlinerphilharmonikerna har en herre som med allvarlig min spelar på en liten triangel. Det är inte så ofta den tas fram. Och för att den skall höras måste alla andra för några sekunder vara tysta. Men utan denna lilla spröda ton är inte stycket komplett. Samma sak med hela orkestern. Som består av massa olika instrument. Var och en med sin egen klang och funktionalitet. Jodå, Trumpeterna kan mycket väl klara sig utan resten av orkestern och göra karriär på egen hand. Likaså fiolerna eller flöjterna. Men det är tillsammans, ledda av en dirigent, som de skapar den där magiska musiken som lyfter.
Men det kräver samarbete. Lyhördhet för varandra. Erkännande av varandras styrkor och svagheter. Självkännedom. För att den där lilla triangeln skall höras, måste resten av orkestern för ett ögonblick vara tysta. Nu kan ju den lilla triangeln lätt tro att den är det absolut viktigaste instrumentet bara för att alla tystnade när den skulle höras. Men hela stycket kan inte spelas på en enda triangel. Det är tillsammans, som ett, alla olika instrument, som de skapar musik.
Vi är instrument i Guds stora symfoniorkester. En del av oss spelar tuba eller trumpet. Har en tendens att höras. En del spelar fiol, ryggraden i orkestern. Andra de ljuva flöjterna. Och så finns det en och annan triangel. Vi är olika. Olika klang, olika uppgifter, olika uppdrag. Men vi tillhör en och samma orkester. Vi leds av en och samma Gud, predikar ett och samma hopp, tror på en och samma Jesus Kristus. I honom är vi alla ett.
Tack Gode Gud för att vi inte är likadana. För att vi tycker, tänker och känner olika. För det är det som driver kyrkan framåt. Att vi tillsammans, med alla våra egna stämmor, med respekt och lyhördhet för varandra, stämmer in i lovsången, och följer en och samma dirigent. Att vi alla är enade, är ett, i Jesus Kristus, vår Herre!
Amen