Manuset till dagens predikan.
Aldrig har jag väl varit så irriterad, ja nästan arg, på någon person i Bibeln, som jag har varit på just jungfru Maria. Jag menar, allt börjar ju så bra. Gabriel kommer till den unga Maria, hon är troligen någonstans i trettonårsåldern, och talar om för henne att hon skall bli havande och föda en son. Och Maria har mod nog att börja argumentera emot!
Man tycker ju att hon borde blivit, ja lite överväldigad. Helt plötsligt står där en ängel, hälsar som man hälsar konungar, Hell dig Maria, och säger att hon skall föda Guds son. Vem skulle inte blivit stum och överväldigad? Jag skulle blivit skräckslagen. Men nej, inte Maria, hon reagerar tvärtom. Hon vågar häva upp sin stämma, kanske med en viss ton av trots i rösten, som ju så ofta är fallet hos trettonåringar, och lite brådmoget, näsvist undra: – Och hur skall det gå till, jag har ju aldrig haft någon man? Själv känner jag, så som varandes kvinnorörelsens barnbarn: yes! Äntligen en kvinna i bibeln som visar prov på styrka och självständighet! Men vad händer?? Gabriel ger förvisso Maria ett svar, men ett svar som i princip går ut på att Marias uppgift är att tro, sen tar Gud hand om resten. Ett sånt svar går inte att ge till en näsvis tonåring. Spänt väntar man nu på Marias replik, som borde bli förödande. Hur skall hon bemöta detta uttalande från Gabriel? Med ännu en fråga? Eller med trettonåringens föraktfulla knyck på nacken???
Nej! Ingedera! Maria, denna modiga starka flicka, böjer sin nacke och säger: Jag är herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt
Hallå Maria!!!! Vart tog den trotsiga starka självständiga unga tjejen vägen??? Hon som vågar argumentera emot själva Herrens sändebud??? Var det inte mer styrka än så???
Besviken la jag ifrån mig bibeln första gången jag läste texten. Det var väl för bra för att vara sant, en stark kvinna i bibeln, och dessutom Jesu mor, nej, det gick tydligen inte…
Det dröjde några år, men sen började jag se Maria i ett nytt ljus. För vilken styrka visar inte denna kvinna prov på. Hon måste ju ha förstått att det inte skulle bli lätt, för vem skulle tro på henne när hon säger att hon blivit havande genom helig ande. Alla skulle ju tro att hon varit otrogen. En skam, både då och nu. Osökt tänker jag på de kända orden i Jesaja: Föraktad var han, och övergiven bland människor, Ord som traditionellt anses syfta på Jesus. Men låt dem för en sekund syfta på hans moder: Föraktad var hon, och övergiven bland människor. Ett inte helt omöjligt tankeexperiment. Maria måste ju, sin ungdom till trots, ha insett att det hon gav sig in i, inte skulle bli lätt.
Ändå vågar hon tro på det Gabriel säger och lägga sitt liv i Guds händer. Jag är herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. Nej, det är ingen svag underkuvad varelse som säger dessa ord. Det är en stark modig ung kvinna, som vågar se Gabriel i ögonen och säga OK, jag litar på dig!
Denna styrka, till synes gömd, men ändå så tydlig, finner vi varje gång vi möter Maria. När Jesus vid tolv års ålder dröjer sig kvar i templet, är det Maria som argumenterar med honom, inte Josef. Vid bröllopet i Kanan är det Maria som har förtroende nog för sin son för att kunna ge tjänarna befallningen ”gör allt vad han säger er” Men den största styrkan visar Maria prov på i långfredagens smärta vid korsets fot. Lärjungarna har flytt, den ende som är kvar är den unge Johannes. Vid korset står Maria och några andra kvinnor. Man kan bara ana den smärta hon måste ha känt. Men hon har styrka nog att stå kvar. Styrka nog att vara med när dom plockar ner hennes son från korset.
Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. Undrar om hon anade hur mycket smärta och sorg hon skulle få uppleva, den där gången hon först mötte Gabriel och accepterade hans budskap? Troligen inte.
Skulle det ha gjort någon skillnad, skulle hennes svar ha blivit annorlunda om hon hade vetat? Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror faktiskt att den lilla trettonåriga tjej som hade kurage och mod nog att argumentera med Gabriel, och därmed indirekt med Gud själv, faktiskt hade kurage nog att acceptera uppgiften, även om hon anat den smärta och sorg hon skulle få uppleva. För Maria, så som vi möter henne i Bibeln, är allt annat än ett litet mesigt fruntimmer. Det är en stark kvinna och mor, som vågar lägga sitt liv i Guds händer. Och i det kan hon i dag, drygt 2000 år senare, få tjäna som förebild för oss, kvinnor som män. Mod och styrka handlar inte alltid om stora ord och om att mer eller mindre melodramatisk ”rädda världen”. Mod kan ibland vara att lämna sitt liv i Guds händer och ödmjukt säga: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. Styrka kan vara att bara finnas där. Att våga och orka finnas där vid någons sida, ända till slutet, även om det gör ont, även om det går som ett svärd genom ens eget hjärta. Tro kan ibland vara att inte tänka om och hur och varför och hur skall det gå? Utan att våga ställa sig till Guds förfogande. Våga säga: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.