Visst är det en underbar text?
Jesaja alltså. ”Kom även ni som inte har några pengar” ”Vin och mjölk utan att betala” Det låter ju onekligen som en härlig dröm.
Sedan kommer frågan: ”Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, er lön på sådant som inte mättar?”
Jag har en bekännelse. Som ni nog vet är jag väldigt svag för löjliga kärleksromaner. ”Bagateller” som jag kallar dem. Ni vet, Hjärta och Smärta och han är lång, mörk och mystisk och hon ljuv och vän. Och självklart får den ärbare hjälten och den ärbara hjältinnan varandra på slutet. Som sagt var, inte direkt högintellektuell litteratur som står på kö till att få Nobelpris. Men en härlig avkoppling när man vill stänga av hjärnan en stund. Jag brukar jämföra det med snabbmat. Litteraturens motsvarighet till McDonalds eller Kebabkiosken runt hörnet. Snabbt, enkelt, men kanske inte så nyttigt.
Sedan har vi litteraturens långjästa, fiberrika surdegsbröd. Proust, Dante, Kafka osv. De där tunga böckerna som kanske kan vara svåra att tugga sig igenom, men som ligger kvar länge och ger något. Som man kan återvända till. Ja Bibelns böcker hör också hit. Inte alltid lättsmälta. Men väldigt nyttiga. Så kommer då Jesajas fråga, igen. Lite annorlunda formulerat, men med samma innebörd. Vad lägger jag min tid och pengar på? På det som fyller och ger liv? Eller på tomma ord. På yta och fernissa?
Nu börjar vi närma oss Jesus där vid brunnen. Vad är det egentligen som ger liv? McDonaldsböcker i all ära. Ja, de är roliga för stunden. Men i det långa loppet är det inte så substantiellt. Ger inte så mycket näring. Mina små bagateller till romaner är inte så uppbyggeliga. Ligger inte kvar. Mättar inte.
Så vad lägger jag min tid och pengar på? Det som ger för stunden, eller det som ger för livet?
Jesu ord kan ibland vara svårtuggade. Krångliga. Svåra att ta sig igenom och förstå. Men, de ger för livet. De är levande vatten som ger, som stannar kvar och som bär.
Må vi stanna vid den källan. Den som ger liv.