Har tänkt mycket på det där med att visa upp sig.
Det finns liksom olika sätt att ställa sig själv och sin person i centrum.
Du har dels det uppenbara. Flasha med hur bra du är! Ni vet: ”Kolla på mig! Här är jag! Ser ni mig nu då?!” Påfåglarna. Som tar varje chans att berätta om sig själva och om hur bra dom är.
”Jasså, har du startat en blogg? Ja jaaag har ju haft sååå många bloggar som är såååå välbesökta så jaaag vet ju preciiiis hur det är. Om du undrar något så kan du baaara fråga mig!”
Erkänn, ni känner igen dem och har träffat på dem, påfåglarna, divorna, som livnär sig på att stå i centrum.
Lätta att känna igen. (Går liksom inte att missa dem) ibland svåra att undvika.
Sedan har vi den andra gruppen, Martyrerna!
Ni vet dom där som demonstrativt påtalar för alla att vi Absolut. Inte. Skall. Tänka. På. Dem.
För säkerhets skull talar de väldigt tydligt om detta för omgivningen att vi Absolut: Inte. Skall. Tänka. På. Dem! ”Nej absolut inte för min skull!!” Är deras ledord. ”men har du startat en blogg? nej det hade du absolut inte behövt göra för min skull! Jag kan ju inte det här med datorer. Men jag skulle ju väldigt gärna vilja läsa den, så kan du skicka den till mig på papper? Fast absolut inte för min skull.”
Handen på hjärtat, du vet vilka jag menar, eller hur?!
Påfåglarna spelar på dåligt självförtroende och försöker vara större än andra.
Martyrerna spelar på det dåliga samvetet och försöker ta andra som samvetsgisslan.
Båda två ställer sig själva i centrum.
Ingen av dem klarar av att INTE bli sedd och uppmärksammad.
Ibland tror jag att vi alla har en liten påfågel, en liten diva-aktig martyr inom oss.
Frågan är, hur mycket låter vi hen ta över?